Erik Esbjörnsson: Afrikas horn på randen till storkrig

Under loppet av ett dygn har relationen mellan Etiopien och Eritrea förvandlats från spänd till öppet fientlig. Etiopien utvisade på torsdagen tio eritreanska diplomater och stängde sin ambassad i Asmara. Eritrea svarade med motsvarande åtgärder, och därmed är de diplomatiska banden mellan grannländerna kapade. Utrikesministeriet i Addis Abeba anklagade Eritrea för ”direkta och indirekta fientliga och stridslystna handlingar”.

Utvisningen följer på en kraftig militär upptrappning i Tigrayprovinsen i norra Etiopien. Det är oklart vem som avfyrade de första skotten, men i mitten av september stormade Tigrayfolkets befrielsefront, TPLF, tre flygplatser i provinsen. Den federala regeringen under premiärminister Abiy Ahmed har svarat med vad som beskrivs som omfattande drönarattacker. Samma mönster fanns vid krigsutbrottet i november 2020: veckor av skärmytslingar, sedan en explosion av våld och ömsesidiga anklagelser.

Under natten mot torsdagen skakades Etiopiens huvudstad Addis Abeba av explosioner. BBC rapporterar att några av dem ägde rum nära arméhögkvarteret i stadsdelen Torhayloch. Det är inte fastställt om explosionerna har ett samband med diplomatkrisen, men de bidrog till att höja temperaturen ytterligare.

Konflikten mellan Etiopien och Eritrea har djupa historiska rötter. Eritrea var en italiensk koloni och var under en period efter andra världskriget en del av Etiopien, innan området annekterades fullt ut på 1960-talet. Det ledde till ett långvarigt självständighetskrig, och Eritrea blev en egen stat 1993. De första åren var förhållandet gott, men gränstvister ledde till ett bittert krig 1998–2000. Det följdes av nästan två decennier av kallt krig och misstänksamhet.

TPLF, som under flera decennier dominerade Etiopiens styrande koalition, tappade makten när Abiy Ahmed kom till ledningen i slutet av 2010-talet. Han öppnade för fred med Eritrea och belönades med Nobels fredspris 2019. Fredsavtalet var dock vagt och lämnade flera frågor olösta, bland annat gränsdragningen och Etiopiens behov av en hamn vid Röda havet.

Under förra Tigraykriget stred Eritreas armé på Abiys sida mot TPLF. Nu finns uppgifter om att eritreanska trupper befinner sig inne i Tigray, och flera bedömare räknar med att Eritrea i stället kan stödja TPLF. En sådan alliansvändning vore historisk och skulle göra konflikten betydligt svårare att kontrollera.

Etiopien och Eritrea har båda byggt upp sina arméer sedan den förra konfrontationen. Etiopien har moderniserat sitt försvar och har tillgång till turkiska drönare som blev avgörande under Tigraykriget. Eritreas militär är sluten och välorganiserad, men dess verkliga styrka är svår att bedöma utifrån. Vid en fullskalig konfrontation är styrkeförhållandena svårbedömda.

Den geopolitiska dimensionen sträcker sig längre än till Afrikas horn. Egypten, som under nästan ett sekel har sett Etiopiens utbyggnad av vattenkraft vid Nilen som ett hot mot den egna vattenförsörjningen, står nära Eritrea. Kairo har länge motsatt sig Etiopiens jättelika dammprojekt GERD på Blå Nilen. På torsdagen förklarade Abiy Ahmed en egyptisk diplomat för persona non grata, vilket Egypten besvarade med samma åtgärd. Egypten och Etiopien utkämpar redan ett krig genom ombud i Sudan, där Egypten stödjer den reguljära armén medan Etiopien uppges ha gett logistiskt stöd till rebellgruppen RSF.

Till detta kommer Etiopiens längtan efter en hamn vid Röda havet, en av världens viktigaste handelsleder. Sedan Eritrea blev självständigt förlorade Etiopien sin kustlinje, och Abiy Ahmed har på senare tid fört ett allt hårdare tonläge i frågan. En bredare konflikt skulle därmed inte bara drabba de två länderna, utan även kunna påverka sjöfart och handelsflöden mellan Europa, Mellanöstern och Asien.

Afrikanska unionen, som har sitt högkvarter i Addis Abeba, vädjade på torsdagen om återhållsamhet. Kommissionen sade sig vara redo att stödja ansträngningar för nedtrappning, dialog och fredlig konfliktlösning. Men det diplomatiska utrymmet är begränsat. Med flera parallella kriser i regionen, och med omvärldens uppmärksamhet riktad mot andra konflikter, är risken stor att parterna lämnas åt sig själva.