Michael Winiarski: Oenighet mellan Ukraina och Polen kan bara glädja Putin

Natten till den 11 juli 1943, två timmar före soluppgången, inledde enheter från den ukrainska nationalistiska armén UPA en samordnad attack mot ett hundratal polska byar i regionen Volynien. Parollen var enkel och brutal: ”Död åt polackerna”. Byarna omringades systematiskt för att förhindra invånarna från att fly, och därefter följde massmord och förstörelse på en massiv skala.

Angriparna använde pistolskott, yxor, högafflar, liar, sågar, knivar, hammare och andra mordvapen för att döda polska civila. Efter massakrerna brändes byarna ner för att omöjliggöra vidare bosättning i området. Händelsen kom att kallas den blodiga söndagen och var kulmen på vad som senare skulle benämnas Volynienmassakern.

Offren för mordvågen var i första hand polska civila, men också judar, armenier, ryssar och ukrainare. Någon säker siffra för antalet dödade har inte kunnat fastställas, men professor Grzegorz Motyka, en ledande historiker i ämnet polsk-ukrainska relationer, bedömer att antalet offer var mellan 80 000 och 100 000 människor.

## Historisk konflikt flammar upp igen

Det har gått över 80 år sedan dessa händelser, men känslorna svallar på nytt på båda sidor om gränsen mellan Polen och Ukraina. I Polen, som sedan Rysslands fullskaliga anfall har varit en avgörande supporter till den ukrainska frihetskampen, råder nu stor upprördhet. Orsaken är att Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj har uppkallat ett militärförband efter UPA, den nationalistiska milisen som inte bara slogs för självständighet från Sovjetunionen utan också för ett ”etniskt rent” Ukraina.

UPA, som står för Ukrainska upprorsarmén, bildades 1942 som en militär gren av OUN (Organisationen för ukrainska nationalister), en högerextrem rörelse med målet att upprätta en etniskt ren ukrainsk nationalstat, utan polacker, ryssar och judar. Under andra världskriget bekämpade rörelsen både den sovjetiska och nazityska armén i västra Ukraina, som före kriget var en del av Polen. I slutskedet av kriget samarbetade flera ledare i UPA med tyskarna i hopp om att få deras stöd för en ukrainsk statsbildning. Rörelsen bistod också tyskarna i Förintelsen av den judiska befolkningen i Ukraina.

## Starka reaktioner från polskt håll

Den polske presidenten Karol Nawrocki reagerade bryskt på Zelenskyjs beslut. Han krävde att Vita örnens orden, Polens högsta statliga utmärkelse som förärades Zelenskyj av dåvarande presidenten Andrzej Duda för tre år sedan, ska återkallas. Ukraina är inte redo att bli en del av den europeiska familjen ”när man glorifierar banditerna och mördarna i UPA”, enligt Nawrocki.

Nawrocki sade sig vara djupt upprörd över Zelenskyjs beslut och menade att det hade gett den ryska propagandan mängder av bränsle för desinformation. Han betonade samtidigt att stödet till Ukrainas försvar mot Ryssland och ”banditen Vladimir Putin” fortfarande är en strategisk prioritet för Polen.

De negativa reaktionerna kom inte bara från högernationalisten Nawrocki, utan från hela det politiska fältet. Den förre presidenten Lech Walesa menade att det är oacceptabelt och djupt sårande för minnet av offren att lovprisa de skyldiga till Volynienmassakern. Den polske premiärministern Donald Tusk var mer försiktig och sade att Zelenskyjs namnbeslut var ”oroande ur våra relationers synvinkel och kränker vår historiska känslighet”.

## Ukrainsk försvar och förklaring

Ukrainas utrikesminister Andrij Sybiha sade att ”en försämring av relationerna mellan Ukraina och Polen gynnar varken ukrainare eller polacker; vi får inte uppvigla till en spiral av hat när vi hotas av vår eviga fiende, Ryssland”. Han påminde om att polska och ukrainska historiker under de senaste åren har påbörjat en konstruktiv dialog om kontroversiella frågor. Bland annat har en exhumering inletts av en del av offren för massmorden på vad som i dag är ukrainskt territorium.

Angående beslutet att döpa arméenheten efter UPA förklarade Sybiha att det gjordes på förslag av de ukrainska soldaterna själva, och han försäkrade att avsikten inte var att förolämpa det polska folket.

## Olika historiska tolkningar

Polen och Ukraina har i åratal haft olika uppfattningar om UPA:s verksamhet. I Polen kopplas UPA främst till massakrerna i Volynien och Galizien 1943-1945, då upp till 100 000 polska civila – mestadels kvinnor och barn – slaktades, ofta med stor brutalitet. Den polska sejmen har fastslagit att händelserna var ett folkmord.

Ur ukrainsk synvinkel var massdödandet resultatet av en väpnad konflikt som båda sidor var ansvariga för. För många ukrainare står UPA för kampen för självständighet, motstånd mot sovjetstyret och oppositionen mot ockupationen. Från ukrainskt håll hävdar man också att massakrerna hade samband med den polska statens långvariga anti-ukrainska politik under mellankrigstiden.

I Ukraina är UPA och dess ledare Stepan Bandera på sina håll kultförklarade, som frihetskämpar mot sovjetrysk men även polsk dominans. I västra delen av landet bär gator hans namn, och han står staty på många torg. Bandera, som grundade OUN 1929, satt själv i det tyska koncentrationslägret Sachsenhausen under åren 1941-1944 och deltog därför inte personligen i massakrerna. Han mördades 1959 av en KGB-agent i München.

## Behov av diplomatisk lösning

I såväl Warszawa som i Kiev finns en insikt om att polsk-ukrainska gräl är till fördel för Ryssland och används av Moskva för att framställa Ukraina som ett fäste för nazister. Det kommer att krävas diplomatisk fingerfärdighet för att få känslorna att svalna.

Historikern Volodymyr Viatrovytj, ledamot i det ukrainska parlamentet Radan och fram till 2019 chef för Institutet för nationellt minne i Ukraina, säger att ett likställande av UPA med nazismen saknar vetenskaplig grund. Han pekar på att hela ämnet är starkt politiserat, vilket skadar den historiska förståelsen av det inträffade.

Viatrovytj anser att problemet är att polacker betraktar sig som enbart offer och ukrainarna som enbart förövare, vilket skadar de polsk-ukrainska relationerna. Han efterlyser seriösa diskussioner mellan länderna, ledda av historiker snarare än politiker.

Ukrainare och polacker har en månghundraårig historia av ömsesidiga och ouppklarade försyndelser. Motsättningarna om de mörka sidorna i den polsk-ukrainska historien, särskilt händelserna under andra världskriget, har länge varit inflammerade. Även partisaner från den polska Hemmaarmén, AK, gjorde sig skyldiga till massakrer av ukrainska och judiska civila under kriget.

I den nuvarande geopolitiska situationen, där både Polen och Ukraina står emot rysk aggression, är behovet av att hantera dessa historiska konflikter större än någonsin. Frågan är om länderna kan hitta en väg framåt som både hedrar historiens offer och upprätthåller det strategiska partnerskapet som är nödvändigt för regionens säkerhet.