Michael Winiarski: Trump har kört fast – och Iran använder sitt nya vapen

Den militära och politiska balansen i konflikten mellan Iran och USA har förskjutits till Teherans fördel. Åtminstone är regimens ledning övertygad om att tiden arbetar för Iran och att man nu kan diktera villkoren för en framtida uppgörelse med Washington. President Donald Trump har, enligt flera bedömare, manövrerat sig själv in i ett hörn där varken militära eller ekonomiska påtryckningsmedel längre räcker till.

Kriget, som inleddes den 28 februari, har inte gett de resultat som Vita huset hoppats på. Den iranska regimen har överlevt såväl riktade attacker som ett omfattande bombkrig, trots att stora delar av ledarskiktet har dödats och militären försvagats avsevärt. Samtidigt har flera amerikanska militärbaser i arabstaterna kring Persiska viken satts ur spel eller evakuerats. USA:s lager av robotar och luftvärnssystem har minskat dramatiskt under fem månaders stridshandlingar, vilket försvårar såväl skyddet av amerikansk trupp som fortsatta offensiva operationer.

Det ramavtal som USA och Iran slöt i juni har aldrig förverkligats. Avtalet, som Trump presenterade som en diplomatisk triumf, innehöll inga reella eftergifter från iransk sida. Det saknade skrivningar om Irans ballistiska robotprogram, stödet till terrorstämplade grupper i Mellanöstern och frågan om regimförändring. Kärnenergiavsnittet begränsade sig till att Iran upprepar sin tidigare position att man aldrig kommer att producera kärnvapen – en formulering som inte innebar något nytt.

Stängningen av Hormuzsundet har fått påtagliga globala konsekvenser. Genom sundet passerar normalt omkring 20 procent av världens sjötransporterade olja, och blockaden har pressat upp bensinpriserna i USA med politiska följder som riskerar att bli kostsamma för Republikanerna i höstens kongressval. Iran hävdar nu rätten att kontrollera trafiken i sundet och planerar, tillsammans med Oman, att införa tullavgifter på passerande fartyg. Enligt juniavtalet har USA formellt accepterat Irans kontroll över sundet – något som vore otänkbart före krigsutbrottet. Trump förnekar emellertid verklighetsbilden och hävdade nyligen att sundet är öppet och att USA:s flotta har kontrollen.

En av de största svagheterna i Trumps krigföring har varit frånvaron av en hållbar strategi. Presidenten saknade såväl en plan för hur kriget skulle vinnas som en exitstrategi. Han utgick från att en kort militär insats skulle fälla ayatollorna, en kalkyl som påminner om Vladimir Putins föreställning om ett snabbt övertagande av Kiev. Flera av presidentens närmaste rådgivare, däribland utrikesminister Marco Rubio, vicepresident JD Vance och försvarschefen Dan Caine, varnade för kriget. Trump valde att bortse från dessa varningar – ett beslut som nu lämnat USA i en position där landet framstår som både försvagat och diplomatiskt isolerat, utan stöd från traditionella allierade i Europa och Mellanöstern.

Frågan om pågående förhandlingar är djupt oklar. Iran har vid upprepade tillfällen uttryckt misstro mot USA, vars bombangrepp vid två tillfällen inletts mitt under pågående samtal. Omvänt finns en amerikansk misstro mot Irans historiskt hemliga kärnprogram. Medan Trump hävdar att förhandlingar pågår, avfärdar iranska företrädare detta. De krav som nu formulerats från Teheran går betydligt längre än tidigare diskussioner. Irans säkerhetschef Mohsen Rezaei kräver att USA ändrar sitt agerande för att sundet ska öppnas. Närmare bestämt handlar det om att avsluta blockaden mot iranska hamnar, dra tillbaka amerikanska styrkor från regionen, upphöra med krigföringen mot Iran, Libanon, Gaza, Jemen och Irak, återlämna frysta tillgångar samt betala krigsskadestånd på 300 miljarder dollar. Krav av den digniteten torde vara omöjliga för Trump att acceptera, vilket lämnar konflikten i ett låst läge utan tydlig väg framåt.