Uganda stod i början av veckan inför vad som verkade vara ett lyckat slut på ett ebolakriskris. Efter att de två sista patienterna testats negativt för den fruktade sjukdomen förklarades landet ebolafritt. Men glädjen blev kortvarig. På lördagen tvingades landets hälsodepartement meddela att tre nya fall upptäckts – och att lokal smittspridning nu bekräftats på ugandisk mark.

Två av de nya fallen har koppling till den första patienten som kom från grannlandet Demokratiska republiken Kongo i början av maj. Men det tredje fallet väcker särskilt stor oro bland hälsomyndigheterna. Patienten i fråga, en kvinna, hade korsat gränsen från Kongo, flugit från en lokal flygplats till huvudstaden Kampala, sökt vård på sjukhus, skrivits ut och därefter rest tillbaka till Kongo – allt utan att hennes ebolasmitta upptäckts.

Frågan som nu oroar myndigheterna är hur många personer kvinnan kan ha smittat under sin resa genom Uganda. Piloten för det chartrade flygplanet kontaktade först myndigheterna efter att ha sett medierapportering om ebola, vilket ledde till en omfattande efterforskning.

”Vi var tvungna att gå från sjukhus till sjukhus i Kampala tills vi hittade hennes namn i journalerna och sedan begära ut labbprover som visade att hon drabbats av ebola”, berättar Ugandas tillförordnade hälsominister Diana Atwine.

Ministern befinner sig för närvarande vid ett toppmöte på Speke Resort, ett lyxhotell vid Victoriasjöns strand i Kampala. Hennes motparter från Kongo och Sydsudan har rest till Uganda för mötet, tillsammans med ett hundratal representanter för de organisationer som nu ska försöka bekämpa det som utvecklats till ett mycket oroväckande ebolautbrott i regionen.

Kontrasten mellan det som pågår i mötesrummen och omgivningen utanför är slående. På hotellanläggningen pågår samtidigt en stor turismmässa. I poolen simmar turister, i baren syns skönhetsdrottningar och på gräsmattan firas fem eritreanska bröllop parallellt. I Kampala råder fortfarande en yttre normalitet trots krisen.

Men läget i Demokratiska republiken Kongo är långt ifrån normalt. Minst 176 personer har redan dött i ebolautbrottet och långt fler har smittats. Det är svårt att få en fullständig överblick över smittspridningen, men bekräftade fall har dykt upp i tre olika provinser i det gigantiska landet som till ytan motsvarar hela Västeuropa. Värst drabbad är Ituri-provinsen i nordöstra Kongo, som utgör utbrottets epicentrum.

Jean Kaseya, som är generaldirektör för Afrikanska unionens smittskyddsmyndighet Africa CDC och själv kommer från Kongo, har sammankallat mötet och kommer att spela en central roll i samordningen av hjälpinsatserna framöver. Under sitt anförande meddelar han att man lyckats samla in tre miljarder kronor i stöd från olika internationella givare. Den största delen av dessa medel ska gå till insatser i Kongo och Uganda.

Men trots den omfattande finansieringen varnar Kaseya för en annan, möjligen större utmaning. ”Summorna som vi nu pratar om, kommer de att höra om i Ituri. Och om de inte ser pengarna omvandlas till insatser på marken, kommer vi att få nya problem”, säger han.

Tidigare under veckan stormades en ebolaklinik i Ituri-provinsen av upprörda lokalinvånare. Scenerna påminner starkt om vad som hände i Västafrika under det stora ebolautbrottet för drygt tio år sedan. Då trodde många länge att ebola inte var en riktig sjukdom utan påhittad av regeringen för att kunna ta emot internationella biståndspengar.

Det västafrikanska utbrottet, som skulle kräva 11 000 människoliv, stoppades slutligen inte främst genom medicinska insatser utan genom intensivt kommunikations- och informationsarbete som syftade till att bygga förtroende hos allmänheten. Samma utmaning står nu insatsarbetarna inför i Kongo, men komplexiteten är betydligt större.

I Liberia handlade det främst om att allmänheten inte litade på dåvarande president Ellen Johnson-Sirleafs regering. I Kongo präglas däremot i stort sett varje relation mellan olika aktörer av djup brist på tillit, konstaterar Kaseya.

”Det finns misstro mellan länder i Afrika och Väst, för hade detta varit en sjukdom som drabbat Europa eller USA så hade det redan funnits både vaccin och behandlingar. Den andra nivån är misstro mellan invånarna och regeringen i Kongo. Och det finns också misstro mellan invånarna, något som kan leda till våld”, förklarar han.

Ytterligare ett uttryck för misstron mellan länderna i regionen är de gränsstängningar som genomförts i strid med Världshälsoorganisationen WHO:s rekommendationer. Rwanda var först ut med att stänga sin gräns mot Kongo kort efter att krisen blev känd. Landet var inte representerat på mötet i Kampala, och inte heller den Rwanda-stödda milisen M23, som kontrollerar de två eboladrabbade Kivu-provinserna söder om Ituri, var inbjuden.

Kongos hälsominister Roger Kamba är medveten om att detta är ”elefanten i rummet” – att hans lands fiender inte bjudits in till förhandlingsbordet. Han svarar undvikande när frågan ställs, något som förmodligen beror på att han som hälsominister har begränsat inflytande över realpolitiken i det pågående inbördeskriget i östra Kongo.

”Men jag förstår att folk stänger gränser och är oroade. Vi kan bara säga att vi ska lösa detta”, säger han.

Även Uganda har infört begränsningar av gränstrafiken, men hälsominister Diana Atwine betonar att man inte vill hindra den handel som är livsviktig för människor på båda sidor om gränsen. Risken med helt stängda gränsövergångar är att människor tvingas söka alternativa vägar som myndigheterna inte kan kontrollera.

”Vi tillåter nödvändig trafik. Humanitär hjälp får inte hindras och det finns handel som måste tillåtas, men kanske inte att folk korsar gränsen för ett bröllop. Så vi säger, låt oss först få bukt med detta”, förklarar Atwine.

Situationen i regionen är nu kritisk och kräver både omfattande finansiella resurser och ett komplext diplomatiskt arbete för att övervinna den djupa misstro som präglar relationerna mellan de inblandade parterna. Hur många som slutligen kommer att drabbas av detta ebolautbrott beror i hög grad på om man lyckas bygga det förtroende som krävs för att effektiva insatser ska kunna genomföras på marken.