Nathan Shachar: Förenade arabemiraten hårdast drabbat – men vägrar böja knä för Iran

I skuggan av konflikten: Förenade arabemiraten under iranskt hot

Förenade arabemiratens utsatta position i den eskalerande regionala konflikten har blivit allt tydligare under de senaste veckorna. Landets geografiska närhet till Iran och dess öppna relationer med Israel har placerat federationen i frontlinjen av spänningarna i Persiska viken.

I ett historiskt steg har Förenade arabemiraten blivit den första och hittills enda arabstaten som tillåtit israeliska styrkor på sitt territorium. Israelisk personal som hanterar luftvärnssystem som Järnkupolen finns nu på emiratisk mark, något som väckt stark kritik från Teheran. Irans utrikesdepartement fördömde i en skarp kommuniké på onsdagen detta militära samarbete med orden: ”Vi kommer inte att tveka att vidta åtgärder mot dem som hyser våra fiender på sitt område.”

När USA i söndags började eskortera civil sjöfart genom Hormuzsundet, svarade Iran med en attack mot flera emiratiska städer. Majoriteten av projektilerna stoppades av amerikanska och israeliska luftvärnssystem, men incidenten blottade en oroande utveckling: Iran har etablerat ett nytt spelrum där de kan attackera Förenade arabemiraten utan att USA betraktar det som ett brott mot den rådande vapenvilan.

Oljeproducenten med en kapacitet på över fyra miljoner fat per dag har länge arbetat för att diversifiera sin ekonomi för tiden efter oljeberoendet. Till skillnad från många andra oljeproducerande stater i regionen har Förenade arabemiraten kommit längst i denna omställning. Med hjälp av miljontals gästarbetare har federationen – bestående av sju shejkdömen – utvecklats till ett turistcentrum med världsomspännande flygbolag och globala finanscentra i Dubai och Abu Dhabi.

Landets strategi har varit att erbjuda total skattefrihet för företag som etablerar sig där, under förutsättning att de avstår från vapen- och narkotikahandel. Resultatet är en imponerande ekonomisk utveckling, men samtidigt en struktur som är känslig för yttre störningar – ”ömtålig som en importerad krukväxt”, som bedömare uttrycker det.

De tusentals iranska attackerna har skadat infrastruktur som hotell, oljedepåer, flygplatser och skyskrapor. Men den största skadan är den som drabbat landets rykte som en stabil och säker oas i en turbulent region – emiratens kanske viktigaste immateriella tillgång.

Förenade arabemiraten har blivit Irans främsta måltavla också på grund av sin förmodade förmåga att påverka USA. Irans ledning resonerar att om någon kan utöva inflytande över president Donald Trump, så är det president Mohamed bin Zayed al-Nahyan och hans bror, utrikesminister Abdullah bin Zayed al-Nahyan. De amerikanska ledarna har fått möjlighet att investera i Förenade arabemiraten under mycket fördelaktiga villkor.

Reaktionen från emiraternas ledning har dock gått i motsatt riktning mot vad Iran förväntat sig. Bakom kulisserna har de uppmanat både USA och Israel att ”göra färdigt jobbet” och sätta stopp för Irans dominans i Persiska viken. Dessutom bistår de med att frysa iranska tillgångar.

Till skillnad från Saudiarabien, som trots iranska angrepp på dess energianläggningar försökt upprätthålla en diplomatisk relation med Iran, har emiratiska företrädare varit öppet kritiska. I en intervju med israelisk radio beskrev en högt uppsatt emiratisk representant Iran som ”fascistiskt och terroristiskt” – en remarkabel uttalande i den känsliga regionala kontexten.

Saudiarabiens försiktighet grundar sig i en medvetenhet om att framtida amerikanska administrationer sannolikt kommer att vara mindre benägna att ingripa militärt i regionen. Landet har också sett hur Iran lyckats dominera andra länder – som Libanon och Irak – genom att mobilisera shiitiska minoriteter. Detta är särskilt oroande för saudierna eftersom deras egen shiitiska minoritet främst bor i områden nära de stora oljefälten.

Mycket tyder på att Saudiarabien och Iran i det tysta har försökt begränsa konfliktens omfattning. Förenade arabemiraten har däremot valt en betydligt mindre försiktig hållning, trots att de har minst lika mycket att förlora i en eskalerad konflikt – en strategi som kan visa sig riskabel i regionens allt mer komplexa maktspel.