Spänningar kring Irans kärnenergiprogram fortsätter att dominera de internationella förhandlingarna, trots att USA och Iran nyligen undertecknat en avsiktsförklaring som skulle bana väg för en fredlig lösning. Samtidigt som Internationella atomenergiorganet (IAEA) insisterar på att organisationen ska få övervaka Irans kärnverksamhet, avvisar iranska tjänstemän att några konkreta åtaganden har gjorts.

Rafael Grossi, generaldirektör för IAEA och argentinsk diplomat, betonar att det finns tydliga överenskommelser på plats som reglerar organisationens roll. Enligt Grossi har båda presidenterna undertecknat en avsiktsförklaring som explicit slår fast att IAEA kommer att övervaka aktiviteter som rör anläggningar med kärnmaterial i Iran.

Grossi medger att politiska uttalanden är en del av verkligheten, men vill påminna om att det finns bindande avtal som båda parter har godkänt. Han understryker att dokumentet tydligt anger IAEA:s mandat att inspektera och övervaka den iranska kärnverksamheten.

Den iranska ståndpunkten presenteras av Kazem Gharibabadi, biträdande utrikesminister, som förmedlar en helt annan bild av läget. Han skriver i sociala medier att det för närvarande inte är aktuellt med de inspektioner som Grossi nämner. Enligt Gharibabadi begärde IAEA:s chef ett möte i samband med helgens förhandlingar i Schweiz, men något sådant möte kom aldrig till stånd.

Gharibabadi är tydlig med att Iran kopplar samman kärnenergifrågorna med sanktionslättnader. Han skriver att dessa frågor endast kommer att hanteras och avgöras inom ramen för ett slutgiltigt avtal, och som ett resultat av praktiska åtgärder från motparten att upphäva alla sanktioner samt uppfylla andra åtaganden.

Avsiktsförklaringen mellan USA och Iran markerar en riktning för fortsatta förhandlingar om en fredlig lösning, men lämnar samtidigt stort utrymme för tolkning i de avgörande frågorna. Det står redan klart att parterna gör vitt skilda tolkningar av textens innebörd, vilket riskerar att försvåra den fortsatta dialogen.

Kärnenergifrågans komplexitet förstärks av att den direkt kopplas till USA:s löften om att häva de omfattande ekonomiska sanktionerna mot Iran. De två länderna måste nu enas om en tidsplan där både kärnenergifrågorna och sanktionslättnaderna löses parallellt, en balansgång som visat sig vara extremt känslig.

USA:s vice president JD Vance har offentligt sagt att Iran har lovat att tillåta IAEA:s inspektörer att besöka landets kärnenergianaläggningar. Detta påstående tillbakavisades dock omedelbart och kategoriskt av det iranska utrikesdepartementet i Teheran, vilket illustrerar den djupa oenigheten mellan parterna.

President Donald Trump gick kort därefter ut i sociala medier och hävdade att Iran mycket väl har gått med på kärnvapensinspektioner på högsta nivå och för obegränsad tid framöver. Trump använde karaktäristiskt språk och skrev att inspektionerna skulle pågå ”i evighet”, med tre utropstecken för extra eftertryck.

Trumps tidigare uttalanden har varit ännu mer kategoriska när det gäller Irans urananrikning. Presidenten har tidigare sagt att Iran inte ska få ha något uran över huvud taget. I den aktuella avsiktsförklaringen och de pågående förhandlingarna har dock dessa absoluta krav mjukats upp betydligt.

I punkt åtta av avsiktsförklaringens fjorton punkter anges att Irans höganrikade uran som minimum ska hanteras genom utspädning till lägre halter. Detta ska ske på plats under IAEA:s övervakning, vilket kräver att organisationen får tillträde till anläggningarna.

Grossi bekräftar att inspektioner är nödvändiga för att genomföra den överenskomna hanteringen av det höganrikade uranet. Han betonar att exakt när inspektionerna sker är viktigt men inte avgörande för processens legitimitet. Grossi uttrycker förtroende för att inspektionerna kommer att genomföras, oavsett om det sker om några dagar eller inom några veckor.

Situationen illustrerar de enorma utmaningar som internationella förhandlingar om kärnenergi och säkerhet innebär. Med djupt rotad misstro mellan parterna, motstridiga offentliga uttalanden och komplexa kopplingar mellan kärnenergi och sanktioner återstår mycket arbete innan en hållbar lösning kan nås.