Sandra Stiskalo: En chock att en frisk kvinna i sorg får dödshjälp i Schweiz

En brittisk kvinna reste nyligen till Schweiz med enkel biljett. Hon söker inte vård – hon söker hjälp att avsluta sitt liv på kliniken Pegasos i Jurabergen söder om Basel. Det anmärkningsvärda är att kvinnan inte lider av någon dödlig sjukdom. Hon bär istället på en djup sorg efter att ha förlorat sitt enda barn, en vuxen son som avled i sömnen för fyra år sedan när hans luftvägar täpptes till av mat.

”Mitt liv, mitt val”, säger kvinnan i en intervju med Daily Mail. ”Jag skulle kunna hoppa från en motorvägsbro eller ett höghus, men då skulle den som hittade mig få leva med det resten av sitt liv.”

Hon reste ensam, och det av goda skäl. I Storbritannien riskerar personer som hjälper någon att resa för dödshjälp att bli föremål för polisutredning och eventuellt åtal. Enligt tidningen reser minst en britt varje vecka till Pegasos, som har mindre strikta antagningskriterier än den mer kända schweiziska kliniken Dignitas.

Publiceringen av intervjun kommer mitt i en intensiv debatt om dödshjälp i Storbritannien. Ett lagförslag lades fram 2024 som skulle möjliggöra för obotligt sjuka vuxna i England och Wales att ansöka om assisterad dödshjälp. För att kvalificera sig skulle patienten behöva ha två läkares godkännande, genomgå en expertpanels bedömning och ha mindre än sex månader kvar att leva. Till skillnad från många andra länder som tillåter dödshjälp skulle outhärdligt lidande i sig inte räcka som skäl.

Opinionsundersökningar visar att två tredjedelar av britterna stöder förslaget. Även premiärminister Keir Starmer och en majoritet av parlamentsledamöterna är positiva. Men lagförslaget har fastnat i överhuset där en minoritet av ledamöter, utifrån religiösa och etiska övertygelser, har föreslagit så många ändringar att de inte kommer hinnas behandla innan tidsfristen löper ut denna vecka.

Utanför parlamentet i Westminster demonstrerar regelbundet gruppen ”Dignity in Dying”, som anklagar överhuset för att medvetet förhala processen. En framträdande förespråkare är den lungcancersjuka TV-journalisten Esther Rantzen, som öppet deklarerat att hon planerar resa till Schweiz för att få dödshjälp.

Bland motståndarna finns den brittiska filosofen Kathleen Stock. I sin bok ”Do not go gentle” – en titel lånad från Dylan Thomas kända dikt – kritiserar hon vad hon beskriver som en ”hyperliberal” inställning till liv och död i dagens samhälle. Stock hävdar att det är omöjligt att skapa ett system för dödshjälp som helt kan undvika risker för dolt tvång eller beslut som fattas på felaktiga grunder.

Detta argument återkommer ofta i debatten och är svårt att avfärda. Många av dem som reser till Schweiz för dödshjälp, som kvinnan i reportaget, lider inte av obotliga fysiska sjukdomar. Kritiker menar att sorg och depression, hur svåra de än är, kan förändras och behandlas över tid – medan döden är oåterkallelig.

Den brittiska debatten belyser den komplexa avvägningen mellan personlig autonomi och samhällets skydd av utsatta människor. Medan förespråkare hävdar rätten att slippa lidande och få ett värdigt avslut på livet, pekar motståndare på risken att människor i sårbara situationer kan känna sig pressade att välja döden, särskilt om tillgång till adekvat vård och stöd saknas.

Under tiden fortsätter britter som kvinnan i reportaget att söka sig utomlands. Det skapar en situation där endast de med tillräckliga ekonomiska resurser och fysisk förmåga att resa kan få tillgång till dödshjälp – vilket väcker ytterligare frågor om jämlikhet och rättvisa i livets slutskede.