Andy Burnham återvänder till Westminster efter en övertygande valseger i distriktet Makerfield. Med 55 procent av rösterna och en absolut majoritet presenterar han sig själv som Labourpartiets frälsare i en tid av djup kris. I sitt segertal tidigt på fredagsmorgonen riktade han en tydlig varning till sitt eget parti.

”Jag vill säga till mitt eget parti att detta är sista chansen att förändras. Det kommer ingen andra chans. Men resultatet ger oss möjlighet att bygga upp en ny politik som står för enighet och hopp,” sade en glansig, rörd men självsäker Burnham.

Makerfield har varit en säker Labourbastion sedan valkretsen bildades 1982, men torsdagens fyllnadsval har ändå skrivit in sig i historieböckerna. Det ofantliga intresset för valet har varit påtagligt under veckorna innan valdagen. Tusentals kampanjarbetare från olika håll i landet har strömt till området för att knacka dörr. Till och med skådespelaren Hugh Grant anslöt sig till Burnhams kampanj på onsdagen, medan journalister från hela Europa fyllt huvudgatan i tätorten Ashton i jakten på intervjuer med lokala väljare.

Valdeltagandet på 58 procent är anmärkningsvärt högt för brittiska förhållanden, särskilt i ett fyllnadsval. Det är faktiskt det näst högsta valdeltagandet som någonsin registrerats vid ett brittiskt fyllnadsval, vilket tydligt visar det enorma intresset för denna omröstning och vad den kan komma att innebära för brittisk politik.

Resultatet ger en tydlig bild av det brittiska politiska landskapets riktning. Reform UK, det högerpopulistiska partiet, kom tvåa med 35 procent av rösterna. Men det är kanske resultatet på tredje plats som är mest uppseendeväckande. Det nationalkonservativa partiet Restore Britain, som bildades så sent som i februari i år, fick hela 7 procent av rösterna trots sin extrema politiska plattform. Partiet förespråkar ett etniskt vitt Storbritannien, deportering av miljoner människor och återinförande av dödsstraffet.

Restore Britains framgång, om än relativt sett blygsam, skapar huvudvärk för Reform UK genom att radikalisera och splittra den brittiska ytterhögern. Det visar på en fragmentering av den konservativa väljarkåren som kan få långtgående konsekvenser för den brittiska politiken.

För Andy Burnham personligen innebär segern i Makerfield att han återtar en plats i parlamentet, vilket är ett formellt krav för att kunna utmana en sittande premiärminister. För att genomföra en sådan utmaning krävs dessutom stöd från minst 80 ledamöter i underhuset, något som kan visa sig lättare att säkra än väntat.

Missnöjet med nuvarande partiledaren Keir Starmer är betydande inom Labourpartiet. Många ledamöter anser att han är svag och otydlig i sin politiska kommunikation, och krav på hans avgång har blivit allt högljuddare. En offentlig partiledarkamp kan därför vara igång redan inom några dagar. Det är också troligt att fler makthungriga utmanare vid sidan av Burnham kommer att träda fram, vilket lovar en intensiv strid om partiledningen.

Burnham har aldrig göort någon hemlighet av sina ambitioner att nå den absoluta toppen. Hans vision är att göra med Storbritannien vad han redan har gjort som borgmästare i Manchester: investera i infrastruktur och offentligt ägande, samt få britterna att känna sig delaktiga i sitt samhälle igen. I en tid då många brittiska väljare upplever politisk leda är detta ett budskap som verkar resonera väl.

Inne på Downing Street förbereder sig Keir Starmer för kampen. Han har antytt att han inte tänker lämna sin position frivilligt, utan att en eventuell utmanare får komma och ta den ifrån honom. Men det är få som fortfarande tvivlar på att Andy Burnham har både styrkan och det nödvändiga stödet för att lyckas.

Den brittiska politiken står inför en potentiellt avgörande vändpunkt. Frågan är inte längre om utan när Andy Burnham kan komma att bli Storbritanniens nästa premiärminister. Med sin övertygande seger i Makerfield och det växande missnöjet med Starmers ledarskap har Burnham positionerat sig som den självklara utmanaren. De kommande dagarna och veckorna kommer att visa om Labourpartiet är berett att göra den förändring som Burnham efterlyser, eller om partiet ska fortsätta på den nuvarande vägen under Starmers ledarskap.