Sandra Stiskalo: Keir Starmer kämpade mot tårarna när han tog farväl

Keir Starmer meddelade på måndagsförmiddagen att han lämnar posten som Storbritanniens premiärminister. Med tårar i ögonen stod han framför den svarta dörren till Downing Street 10 och tackade för sig. När han omfamnade sin hustru Victoria markerade det slutet på en kort och turbulent regeringsperiod som varat i knappt två år.

I sitt avgångstal sa Starmer att han nu kommer att ägna sig åt ”det viktigaste jobbet av dem alla” – att vara bästa möjliga make för sin hustru, som han beskrev som en klippa vid hans sida i både med- och motgångar. Trots att han försökte behålla fattningen talade de stigande tårarna sitt eget språk.

Beslutet kommer inte helt oväntat. Under hela våren har krav på Starmers avgång vuxit sig allt starkare inom Labourpartiet. Men det som blev avgörande droppen var Andy Burnhams återkomst till parlamentet. Burnham, som under ett decennium varit borgmästare i Manchester, vann förra torsdagen ett fyllnadsval i Makerfield och återfick därmed sin plats i underhuset – en nödvändig förutsättning för att kunna bli premiärminister.

Enligt tidningen Observer kommer minst 201 av 403 Labourledamöter att rösta på Burnham i en kommande partiledaromröstning. Mot sådana siffror insåg Starmer att det inte fanns någon väg framåt, hur stor viljan och uthålligheten än var.

Det politiska fallet är anmärkningsvärt snabbt. För bara en och en halv månad sedan såg Starmer inga hinder för att regera landet under tio år. Med Labour i spetsen vann han en dunderseger i de allmänna valen för två år sedan. I dag har nästan ingen något positivt att säga om honom.

Starmer har blivit Storbritanniens mest impopulära premiärminister i modern tid. I fokusgrupper och medier haglar kritiken. Han kallas för en manet, en dörrmatta och ”mr Boring”. Allmänheten grimaserar när de hör hans namn, och opinionsundersökningarna visar bottensiffror.

Den politiska intuition som Starmer varit beroende av har gång på gång visat sig bristfällig. Han har misslyckats med att stoppa flyktingbåtarna över Engelska kanalen, vilket förargat högerkretsar. Samtidigt har han använt terrorlagstiftning för att gripa tusentals pensionärer som fredligt uttryckt stöd för aktivistgruppen Palestine Action, vilket väckt vrede på vänstersidan.

Men hans största misstag var utnämningen av Peter Mandelson till USA-ambassadör. Mandelson, känd för sina kopplingar till Jeffrey Epstein, blev ambassadör trots tydliga varningssignaler. Detta beslut undergrävde allvarligt förtroendet för Starmers omdöme.

Utöver de politiska misstagen har Starmer lidit brist på karisma och tydlighet i sitt ledarskap. Hans framträdanden har ofta upplevts som intetsägande och uninspirerade. Samtidigt måste det erkännas att han besitter vissa kvaliteter – han kan lyssna, har varit saklig, påläst och arbetssam utan större skandaler i bagaget. Han har helt enkelt verkat vilja väl.

Hatet mot Starmer är ändå bottenlöst på ett sätt som påminner om den avsky som en gång riktades mot Boris Johnson och Liz Truss. För att dra en svensk parallell väcker det tankar på den polarisering som Olof Palme en gång mötte. Skillnaden är att tidigare premiärministrar åtminstone kunde skrattas bort, medan Starmer mötts av ren förakt.

Storbritannien får nu sin sjunde premiärminister på tio år. Det börjar alltmer likna ett tvångsmässigt självskadebeteende där landets medborgare inser problemet men ändå inte kan låta bli att byta ut regeringschefer så fort de inte håller måttet. Den politiska instabiliteten har blivit ett kännetecken för den brittiska demokratin under 2020-talet.

Starmers avgång kommer att ske under ordnade former. Andy Burnham måste formellt röstas fram av Labourpartiet till ny partiledare, vilket väntas ske i mitten av juli. Vägen ligger öppen för honom och när parlamentet öppnar igen i september ska en ny premiärminister vara på plats.

Burnham förväntas bedriva en politik med fler vänsterkodade inslag jämfört med sin företrädare. Exakt vilka konkreta förändringar detta kommer att innebära är ännu svårt att sia om. Hans tid som borgmästare i Manchester har präglats av fokus på regional utveckling och infrastruktursatsningar, vilket kan ge fingrar om hans framtida prioriteringar.

Men även för en blivande premiärminister med vind i seglen finns utmaningar. Den brittiska politiska scenen är obarmhärtig och opinionen notoriskt ombytlig. Andy Burnham kommer sannolikt aldrig att vara mer populär än under sin första dag på Downing Street. Historien visar att nöjdheten brukar avta snabbt när verkligheten kommer ikapp.

Frågan är om Storbritannien nu står inför ännu en kort ämbetsperiod eller om Burnham kan bryta det nedåtgående mönstret. Med en svag ekonomi, utmaningar i relationen till EU efter Brexit och växande sociala spänningar blir uppgiften långt ifrån enkel. Det brittiska folkets tålamod med sina politiska ledare verkar alltmer begränsat.