Sandra Stiskalo: Varje morgon kontrollerar lärarna längden på kjolarna

Den brittiske journalisten Owen Jones har skrivit en bok om hur våra jobb, våra värderingar och vårt förflutna i västvärlden är under attack. Budskapet är i sig inte nytt. Redan på 1920-talet lanserade den tyske filosofen Oswald Spengler sin omfattande och omdiskuterade teori om Västerlandets undergång. Enligt DN:s Storbritannienkorrespondent Sandra Stiskalo är det dock först nu, när allt fler 15-åringar inte längre kan läsa, som den gamla civilisationskritiken får ett verkligt fäste i henne. Utan grundläggande läsförmåga blir det svårt att ta till sig historia, tolka samhället och försvara de värderingar som demokratin vilar på.

Jones är en av Storbritanniens mest kända debattörer och har tidigare skrivit uppmärksammade böcker om klassamhälle och makteliter. I sin nya bok kopplar han samman långsiktiga samhällsförändringar med en växande känsla av förlust – av jobb, av gemensamma referenspunkter och av kontinuitet i berättelsen om västvärlden. Det är en analys som i hög grad handlar om skolan, eftersom skolan är den plats där samhällets syn på kunskap och värderingar formas.

I England ser skolsystemet fortfarande annorlunda ut än i många andra europeiska länder. Det kretsar kring två principer: sakkunskaper och regler. Eleverna tränas i att läsa långa, skönlitterära texter som kräver tolkning, och klassrummet domineras inte av störande elever. Opåkallat prat, oartighet eller en ogjord läxa kan leda till kvarsittning. För en svensk betraktare väcker systemet blandade känslor. Det finns något att respektera i kunskapsfokuset, men också något obehagligt i straffkulturen.

Det är framför allt regelrytteriet som blir svårt att ta på allvar. Skoluniformen är det tydligaste exemplet. Skjortan ska alltid vara nedstoppad i underdelen, blazern får inte tas av utan lärarens tillstånd, och de plisserade kjolarna kontrolleras vid skolgrinden på morgonen. Om tyget inte räcker till knäna följer kvarsittning. Föräldrar kan ha överseende med detta som en del av en stram disciplinär tradition. Vad som är svårare att acceptera är dubbelmoralen.

Två veckor in på höstterminen har skolledningen fortfarande inte lyckats skicka ut kompletta scheman, terminsplaneringar och inloggningsuppgifter till den läxapp som numera är oumbärlig i undervisningen. Föräldrarna har upprepade gånger efterfrågat uppgifterna, men utan resultat. Det finns en tydlig paradox i att en skola som lägger så stor kraft vid kjollängd och ordningsregler samtidigt misslyckas med att ge eleverna ett fungerande pedagogiskt stöd. Den yttre ordningen står i skarp kontrast till den inre organisationen.

Kunskapstappet i England är dock inte fullt lika stort som i flera andra europeiska länder. Det brittiska skolsystemet har i högre grad bevarat traditionella ämneskunskaper och en tydlig auktoritet i klassrummet. Samtidigt pågår en intensiv debatt om betyg, läsförståelse och disciplin i hela västvärlden. Internationella kunskapsmätningar visar på en nedgång i läsförmåga bland unga, och frågan om skolans uppdrag har blivit en politisk stridsfråga.

Owen Jones bidrag till debatten handlar om att sätta dessa förändringar i ett större historiskt sammanhang. Hans tes är att hotet mot våra jobb, värderingar och vårt förflutna inte kommer ur tomma intet. Det är resultatet av långsamma samhällsprocesser där bildning, gemensamma referensramar och känslan av kontinuitet urholkats. När unga människor inte längre kan läsa de texter som format vår förståelse av oss själva, blir civilisationskritiken inte abstrakt. Den blir synlig i vardagen, i klassrummet och vid skolgrinden.

Föräldrarnas frustration i den aktuella skolan speglar en bredare företeelse. Det är lätt att hålla ordning på uniformer, men svårare att hålla ordning på scheman och digital infrastruktur. Det är också en påminnelse om att en skolas trovärdighet inte avgörs av reglernas stränghet, utan av förmågan att faktiskt leverera undervisning. Utan fungerande planering och digitala verktyg framstår fokuset på kjollängd som ett sätt att upprätthålla fasad snarare än att skapa kunskap.

Sandra Stiskalos text är en kommenterande analys, men den pekar på ett dilemma som sträcker sig långt bortom en enskild skola. Frågan om vad skolan ska vara – en kunskapsinstitution eller en disciplinär uppfostringsanstalt – är lika aktuell i Sverige som i Storbritannien. Och när läsförmågan sjunker, får frågan en ny tyngd. Kanske har Spenglers pessimism äntligen fått en konkret grund. Kanske börjar västvärldens undergång inte med politikens kollaps, utan med att en 15-åring inte längre kan läsa en hel mening.