Polens premiärminister Donald Tusk gick på söndagen ut med en ovanligt skarp varning efter att ryska drönare slagit till alldeles intill den polska gränsen i nordvästra Ukraina. Ett lok förstördes två kilometer från Polen och en bensinstation attackerades bara några hundra meter från gränsen, där en lastbil brann upp. Enligt Tusk väntar sig Polen en period av intensivt ryskt agerande.
– Vi utesluter inte att den eskalationen direkt kommer att beröra vårt territorium, sade han.
Attacken var en del av ett omfattande anfall mot Ukrainas västra delar med över 450 drönare och missiler. Polen satte stridsflyg i beredskap och Tusk kallade omedelbart till möte med ministrar, militär och säkerhetstjänst. Men utöver de skarpa uttalandena har få konkreta åtgärder vidtagits – vilket enligt bedömare är symptomatiskt för västvärldens reaktion på Rysslands allt djärvare agerande.
Händelsen ägde rum i en region som blivit allt viktigare i kriget. Västra Ukraina fungerar som en logistisk knutpunkt för västligt militärt stöd, och Polen är den viktigaste transitvägen för vapen och annan hjälp. Att Ryssland nu slår mot mål nära gränsen kan vara ett sätt att testa både Natos beredskap och viljan att försvara alliansens östra flank.
Enligt uppgifter kan målet för drönarattacken ha varit ett annat tåg än det som förstördes. Ombord på ett passagerartåg som precis lämnat stationen fanns Storbritanniens tidigare premiärminister Boris Johnson. Även Sveriges före detta statsminister Carl Bildt passerade platsen med tåg vid ungefär samma tidpunkt, och på stationen i närheten befann sig den tidigare CIA-chefen David Petraeus. Samtliga var på hemväg från den årliga säkerhetskonferensen i Kiev, som samlar internationella ex-politiker, diplomater och forskare.
Hade tåget med diplomaterna träffats hade händelsen fått en helt annan dignitet och sannolikt utlöst ett helt annat internationellt efterspel. Nu klarade sig alla utan skador, men frånvaron av samfällda reaktioner från EU och Nato är ändå anmärkningsvärd, skriver bedömare.
Rysslands krig har alltmer kommit att bedrivas nära Natos och EU:s mark. Förra veckan dödades två personer i en drönarattack när de korsade gränsen mellan Ukraina och Moldavien. Moldavien, som gränsar till både Ukraina och EU, är ett av de länder som känner sig mest utsatta för rysk påverkan och har upprepade gånger varnat för attacker mot sin infrastruktur.
Några dagar senare sattes en vapenfabrik i Bulgarien i brand. Anläggningen tillverkar bland annat ammunition till Ukraina, och myndigheterna beskriver händelsen som sabotage utan att utesluta utländska aktörer. Sammantaget pekar händelserna på ett mönster där Ryssland successivt utvidgar sitt angrepp bortom Ukrainas gränser, mot länder som på olika sätt stödjer Kiev.
Hittills har västvärldens svar varit fåordigt. EU har visserligen infört omfattande sanktioner mot Ryssland, men beslutsfattandet är tungrott. Just nu har unionen inte lyckats enas om att förlänga sanktionerna mot två ryska oligarker – ett tydligt exempel på hur splittringen försvagar unionens verktyg. EU saknar dessutom en egen militär kapacitet och är i säkerhetsfrågor beroende av Nato.
Inte heller inom Nato finns det samförstånd som krävs för beslut av vikt. I USA, alliansens mäktigaste medlem, har Donald Trumps administration vid upprepade tillfällen visat förståelse för ryska perspektiv. Det blev tydligt även under konferensen i Kiev, där Jared Kushner, Trumps tidigare medlare i konflikten, kommenterade kriget på länk.
– President Putin har förklarat vilka gränser han vill ha. Om Ukraina skulle vilja dra sig tillbaka till dit, då har vi resten av uppgörelsen klar. Men just nu vill Ukraina inte det, sade Kushner och antydde att en uppgörelse vore i hamn om Ukraina gick med på Rysslands territoriella anspråk – också på områden som Ryssland inte lyckats erövra med våld.
I Warszawa betonade Tusk att Polen måste vara ”maximalt förberett” och framhöll vikten av ett kraftfullt svar från allierade. Men något samfällt svar har ännu inte kommit. Analytiker varnar för att enskilda länders reaktioner, som de i Polen, successivt förlorar i trovärdighet när de inte backas upp av alliansen som helhet.
Frågan är hur länge Natos tålamod räcker. Varje ny incident nära gränsen ökar trycket på alliansen att visa handlingskraft. Samtidigt riskerar avsaknaden av enighet att uppmuntra Ryssland till ytterligare provokationer – med allt allvarligare konsekvenser för hela Europas säkerhet.
