Sex avgångar på tio år – här är premiärministrarna som har lämnat Downing Street

Storbritannien har under de senaste femton åren genomgått en period av exceptionell politisk turbulens, präglad av brexit-kaoset, ekonomiska kriser och en rad premierministrar som lämnat sina poster i förtid. Sedan 2010 har landet haft sju olika regeringschefer, varav sex tvingats avgå innan deras mandatperioder löpt ut. Denna instabilitet har präglat landets politiska landskap och påverkat såväl ekonomin som förtroendet för de etablerade partierna.

Det turbulenta kapitlet inleddes när David Cameron från Konservativa partiet bröt Labours 13-åriga maktinnehav i maj 2010. Hans första mandatperiod dominerades av omfattande ekonomiska åtstramningar efter finanskrisen 2008, vilket ledde till omfattande protester och missnöje bland befolkningen.

I ett strategiskt drag för att locka tillbaka väljare från det EU-kritiska partiet Ukip lovade Cameron en folkomröstning om Storbritanniens medlemskap i Europeiska unionen om Tories vann valet 2015. Strategin verkade initialt framgångsrik när partiet säkrade egen majoritet i underhuset. Men då Cameron själv tillhörde den EU-positiva falangen inom partiet, blev folkomröstningen i juni 2016 hans politiska fall. När britterna röstade för att lämna unionen meddelade han sin avgång bara några timmar efter att resultatet offentliggjordes.

Britternas beslut att lämna EU markerade starten på ett av de mest kaotiska kapitlen i landets moderna politiska historia. Theresa May, även hon från Konservativa partiet, övertog ledarskapet med den enorma utmaningen att förhandla fram ett utträdesavtal med Bryssel.

För att stärka sin förhandlingsposition valde May att utlysa nyval till underhuset 2017. Beslutet fick motsatt effekt när hon förlorade sin majoritet i parlamentet i stället för att stärka den. Detta försvagade hennes position dramatiskt i de komplexa förhandlingarna med EU. Efter att regeringens förslag till avtal med Bryssel röstats ner tre gånger i parlamentet var hennes ställning ohållbar. I juli 2019 lämnade May premiärministerposten, utmanövrerad av både sitt eget parti och oppositionen.

Boris Johnson, som hade lett Vote Leave-kampanjen för att lämna EU, klev in som ny premiärminister. Till skillnad från sina föregångare lyckades Johnson bryta det politiska dödläget. Efter att ha omförhandlat avtalet med Bryssel utlyste han nyval 2019 och säkrade en jordskredsseger som gav Tories solid majoritet i underhuset.

Detta banade väg för brexit, och Storbritannien lämnade formellt Europeiska unionen i januari 2020. Men Johnsons triumf blev kortvarig. En serie skandaler undergrävde snabbt hans position. Den mest skadliga var ”partygate” – avslöjandet att Johnson och hans personal höll fester i Downing Street under coronapandemins strängaste nedstängningar, medan resten av landet knappt tilläts lämna sina hem. Ytterligare en belastning var hans utnämning av Chris Pincher till en viktig post trots anklagelser om sexuella övergrepp. I juli 2022 meddelade Johnson sin avgång.

Liz Truss blev därefter utsedd till ny ledare för Konservativa partiet och Storbritanniens premiärminister. Hon ärvde ett land i ekonomisk svacka med stigande levnadskostnader och oro på de finansiella marknaderna. För att möta krisen presenterade Trussregeringen en budget med omfattande skattesänkningar kombinerat med ökade statliga utgifter.

Budgeten utlöste omedelbar panik på finansmarknaderna. Börsen rasade kraftigt och det brittiska pundet nådde en bottennotering mot dollarn. Även om regeringen snabbt backade från många av skattesänkningarna var förtroendet för Truss redan förstört. Efter mindre än 50 dagar i ämbetet – en brittisk rekordtid – tvingades hon meddela sin avgång. Hennes korta tid vid makten har kommit att symbolisera Tories tilltagande kris.

Rishi Sunak övertog i oktober 2022 efter sin rival Truss. Som den första icke-vita premiärministern och den första med hinduisk tro väckte hans tillträde internationell uppmärksamhet. Men inte heller Sunak lyckades råda bot på landets ekonomiska utmaningar eller återställa förtroendet för Konservativa partiet.

Lokalvalen 2023 och 2024 visade tydligt att väljarstödet fortsatte att erodera. Lee Cain, en tidigare medarbetare för partiet i Downing Street, kommenterade situationen till The Guardian med orden: ”Sunak hade svåra kort, men spelade dem dåligt.” I ett desperat försök att rädda sig kvar vid makten utlyste Sunak förtidsval till underhuset, men strategin misslyckades totalt. Labourpartiet vann en jordskredsseger och Sunak lämnade Downing Street i juli 2024.

Labourpolitikern Keir Starmer tog över med egen majoritet i underhuset, vilket väckte förhoppningar om stabilitet efter år av konservativt kaos. Men även hans regering mötte snabbt motgångar. Det offentliga stödet började dala till följd av fortsatt ekonomisk oro och debatter kring migration. Lokalvalen 2025 och 2026 visade tydliga bakslag för Labour.

Särskilt skadligt för Starmers anseende blev skandalen kring Peter Mandelson, som Starmer utsett till ambassadör i USA. När Mandelsons nära relationer till den dömde sexbrottslingen Jeffrey Epstein uppdagades drogs även premiärministern in i kontroverserna. Den 22 juni meddelade Starmer sin avgång, vilket gör honom till den sjunde premiärministern på tio år och öppnar ytterligare ett kapitel i Storbritanniens fortsatta politiska turbulens.

Den brittiska politiska instabiliteten har haft omfattande konsekvenser för landets ekonomi och internationella ställning. Den snabba omsättningen av regeringschefer har försvårat långsiktig planering och undergrävt investerarnas förtroende. Brexit-processens kaotiska hantering har dessutom försvagat Storbritanniens relationer med EU och komplicerat handelsavtal. När landet nu står inför sitt sjunde premiärministerbyte på ett decennium återstår det att se om nästa ledare kan bryta mönstret av korta mandatperioder och politiska kriser.