Under en presskonferens i Washington på fredagen förklarade Reza Pahlavi, son till Irans sista shah Mohammad Reza Pahlavi, att han planerar att återvända till sitt hemland och är beredd att leda en övergångsregering efter den nuvarande regimens fall.

”Regimen kommer att falla,” sade Pahlavi med tydlig övertygelse i rösten medan han uppmanade det internationella samfundet att intensifiera sina påtryckningar mot den islamiska republiken.

Pahlavis uttalande kommer i en tid av ökad politisk spänning i Iran, där omfattande demonstrationer mot den sittande regimen har pågått med varierande intensitet sedan hösten 2022. Protesterna, som ursprungligen utlöstes av den 22-åriga Mahsa Aminis död i moralpolis förvar, har utvecklats till den mest omfattande utmaningen mot landets styrande islamiska regim på många år.

Reza Pahlavi, som levt i exil sedan den iranska revolutionen 1979 då hans far störtades, har länge positionerat sig som en viktig röst för demokratisk förändring i Iran. Till skillnad från sin far, som styrde landet som monark, har den yngre Pahlavi förespråkat en sekulariserad demokratisk modell för landet.

Under presskonferensen i Washington betonade Pahlavi att tiden är mogen för ett regimskifte i Iran. Han riktade också en särskild vädjan till västerländska regeringar att inte fortsätta sina förhandlingar med den nuvarande iranska ledningen, som han beskrev som ”illegitim och oförmögen till reform”.

”Irans folk har tydligt visat sitt missnöje och sin önskan om förändring. Det internationella samfundet måste stå vid det iranska folkets sida i denna kritiska stund,” sade Pahlavi.

Politiska analytiker noterar att Pahlavis senaste utspel kommer i ett läge där Iran står inför både interna och externa utmaningar. Ekonomiska sanktioner har försvagat landets ekonomi avsevärt, medan den politiska oppositionen har blivit alltmer högljudd trots regimens hårda repressalier.

Ahmad Sadri, professor i mellanösternstudier vid Northwestern University, kommenterar situationen: ”Pahlavis uttalande är strategiskt tidsanpassat. Han försöker samla internationellt stöd när regimen i Teheran möter flera kriser samtidigt – från växande inhemskt motstånd till regional isolering och ekonomisk kollaps.”

Bland exiliranier har Pahlavis roll varit omdiskuterad. Medan många ser honom som en potentiell samlande kraft för oppositionen, ifrågasätter andra hans förmåga att representera den mångfacetterade iranska oppositionsrörelsen som består av allt från sekularister och liberaler till konservativa reformister.

Nahid Siamdoust, historiker med inriktning på modern Iran vid Oxford University, förklarar: ”Det finns många visioner om hur ett post-islamistiskt Iran borde se ut. Pahlavis utmaning blir att överbrygga dessa klyftor och presentera en inkluderande vision som olika oppositionsgrupper kan enas kring.”

Den iranska regimen har för sin del avfärdat Pahlavis uttalanden och beskrivit honom som ”irrelevant” och ”ett verktyg för utländska makter”. Officiella iranska medier gav minimal uppmärksamhet åt presskonferensen, i enlighet med regimens långvariga strategi att marginalisera exiloppositionen.

Pahlavis familj, Pahlavidynastin, styrde Iran från 1925 till revolutionen 1979. Hans far, Shah Mohammad Reza Pahlavi, genomförde omfattande moderniseringsprogram men kritiserades samtidigt för auktoritärt styre och för att vara alltför västvänlig. Efter revolutionen ersattes shahen av en islamisk republik under ayatollah Khomeinis ledning.

Huruvida Reza Pahlavi faktiskt kommer att kunna återvända till Iran under överskådlig framtid förblir högst osäkert, men hans fortsatta aktivism illustrerar de komplexa spänningar som präglar iransk politik och landets förhållande till sin förrevolutionära historia.