En 57-årig nepalesisk bergsguide har på mirakulöst sätt överlevt sex dagar ensam på Mount Everest, vilket har satt fart på en intensiv debatt om arbetsvillkoren för sherpor och hur de värderas i jämförelse med utländska klättrare. Hillary Dawa Sherpa hittades vid liv efter att hans familj redan inlett begravningsceremonier.

Händelsen inträffade i slutet av maj när Hillary Dawa tillsammans med en annan sherpa hade i uppdrag att lotsa två kunder uppför världens högsta berg – britten Chris Thrall och polacken Mariusz Chmielewski. Förhållandena var extremt svåra, och endast britten och den andra sherpan lyckades nå toppen. På väg nedför berget blev den 57-årige sherpan utmattad och satte sig för att vila på sin ryggsäck på 7 500 meters höjd, nära den så kallade ”dödens zon” där syrehalten är livsfarligt låg.

När den före detta marinkårssoldaten Chris Thrall passerade den vilande sherpan och frågade om han var okej, svarade Hillary Dawa jakande och uppmanade honom att fortsätta nedför berget. Thrall oroade sig inte särskilt mycket, enligt hans egna beskrivningar i sociala medier. Han hade sett Hillary Dawa ta kortare pauser tidigare och förväntade sig att sherpan snart skulle komma ikapp. I stället koncentrerade sig britten på att hjälpa den polske klättraren som hade fått slut på syrgas och drabbats av frostskador.

Tillsammans kämpade sig Thrall och Chmielewski sakta nedför berget i snöstorm och med begränsad sikt. De tänkte att Hillary Dawa snart skulle ansluta, men när de kom fram till baslägret syntes den erfarne sherpan inte till någonstans.

Enligt Hillary Dawas egen redogörelse fick han slut på syrgas och förlorade känseln i händer och fötter. Efter att med stor möda ha kravlat sig till ett tält där han åt lite nudlar, fick han tillbaka lite energi. Men på sin fortsatta färd nedför berget föll han från en stege ner i en spricka där han fastnade i två dagar. Först när en lavin fyllde sprickan med snö fick han tillräckligt fäste för att ta sig upp. Därefter började han långsamt kravla sig fram med hjälp av rep som var uppspända längs vägen.

Larm om hans försvinnande gick ut, men det dröjde hela fem dagar innan en helikopter skickades ut för att leta efter honom, utan något resultat. Hans familj trodde då att han var död och inledde begravningsceremonier. Sex dagar efter att han senast setts levande upptäckte ett städteam en man i klarblå jacka vid foten av Khumbuisfallet, en av bergets farligaste passager.

Hillary Dawa var illa däran men kunde sätta sig upprätt och prata med räddarna. Han hade överlevt på några chokladbitar som han hade i fickan och is. Att han lyckades överleva beskrivs av experter som ett mirakel.

När han fördes till sjukhus i Nepals huvudstad Katmandu identifierades han av sin överlyckliga 18-åriga dotter Mendo Lhamu Sherpa. Men glädjen blandades med ilska. ”Min pappa lämnades ensam och övergiven”, konstaterade hon bittert. Familjen ifrågasätter varför ingen aktivt letade efter honom under flera dagar och har nu polisanmält arbetsgivaren.

Familjen har också väckt frågor kring omständigheterna bakom att Hillary Dawa befann sig så högt upp på berget överhuvudtaget. Han var egentligen anlitad som kock och skulle inte gå högre än till basläger två, på 6 400 meters höjd. Nu uppges han ha lockats med högre lön att lotsa klienter ända upp till toppen, till följd av personalbortfall.

Hillary Dawas arbetsgivare, företaget Himalayan Traverse Adventure, avvisar kritiken och hävdar att svåra väderförhållanden gjorde att räddningsoperationen fördröjdes. Detta förklarar dock inte varför det tog fem dagar innan den första helikopterinsatsen genomfördes.

Händelsen har återupplivat en intensiv debatt om hur sherpor behandlas och värderas. Dawas brorson, Karma Gelje Sherpa, kräver att behandlingen av hans farbror utreds grundligt. ”Om han hade varit en utländsk klättrare skulle en räddningsaktion ha organiserats mycket snabbare och effektivare, men han råkade vara en gammal nepales”, säger han till nyhetsbyrån AP.

Kritiker pekar på strukturella problem i bergsklättringsindustrin. Sherpor bär mycket tyngre packning än de betalande utländska kunderna, visar vägen, behärskar tekniken, lagar mat och förbereder lägren. Trots detta behandlas de ofta som utbytbar arbetskraft snarare än som jämbördiga partners i expeditionerna.

Bergsklättring är en viktig industri för Nepal, och kunderna betalar ofta flera hundra tusen kronor för att ingå i en expedition till Mount Everest. Sherporna får bara en bråkdel av den summan, samtidigt som de utsätter sig för enorma risker utan att alltid backas upp av sina arbetsgivare vid olyckor.

Vädret i Himalaya är extremt nyckfullt, laviner inträffar regelbundet, och det bildas tunga istorn när glaciärer spricker som riskerar att falla ner på klättrarna. Av över 300 personer som dött på Mount Everest sedan 1920-talet uppskattas en tredjedel vara sherpor, trots att de utgör en mindre andel av det totala antalet klättrare.

Det aktuella året har varit en rekordsäsong för Mount Everest. Över 1 000 klättrare har tagit sig till toppen, 8 849 meter över havet. Minst fem personer har dött under säsongen. Perioden mars till juni anses vara den bästa tiden på året att bestiga berget.

Sherpa är egentligen benämningen på en etnisk folkgrupp som härstammar från östra Nepal och Tibet. Ordet har kommit att bli synonymt med bergsguider som hjälper turister och äventyrare att bestiga höga berg. När nyzeeländaren Edmund Hillary blev den förste att officiellt bestiga Mount Everest 1953 hade han sällskap av sherpan Tenzing Norgay. Hillary adlades samma år för bedriften, medan Norgays insats inte fick samma erkännande – något som redan då väckte frågor om hur sherpor värderas.

Nu, över sjuttio år senare, kvarstår många av dessa frågor. Hillary Dawas fall har blivit en symbol för en större diskussion om rättvisa, säkerhet och människovärde i en industri där kommersiella intressen ofta står mot etiska överväganden.

Dela.

11 kommentarer

Leave A Reply