Erik de la Reguera: Vad låg bakom ondskan på Promenade des Anglais?

Tystnaden i Nice var öronbedövande dagarna efter att nationaldagsfirandet förvandlats till en mardröm. Den 14 juli 2016 körde en 31-årig man en 19 ton tung lastbil rakt in i folkmassan på den berömda strandpromenaden Promenade des Anglais, där tusentals människor samlats för att se fyrverkerierna.

Attentatet krävde 86 människors liv, varav 15 var barn. Över 400 personer skadades, många av dem minderåriga. Bilderna av blomhav med mjukisdjur, tända stearinljus och fotografier av små barn kom att symbolisera den kollektiva sorgen i den franska rivierastaden.

Hichem Ben Haj, som driver en liten tunisisk restaurang i Nice, var på plats med sin familj för att se fyrverkerierna. Han kastade sig åt sidan tillsammans med sin fru och son när han såg lastbilen komma körande. Men han kunde inte undkomma synen av hur fronten på lastbilen slog i kropp efter kropp. ”Jag såg ett litet barn som plattats ut av hjulen”, berättade han med blanka ögon. Han hade inte sovit sedan dådet – varje gång han slöt ögonen såg han scenen framför sig.

Terrorsekten Islamiska staten (IS) tog snart på sig ansvaret för dådet. Vid den tiden var radikal islamism den självklara förklaringsmodellen i Frankrike. Bara ett halvår tidigare hade IS-terrorister attackerat konsertlokalen Bataclan, flera barer i Paris och nationalarenan Stade de France i en samordnad terrorattack som dödade 130 människor.

Men något stämde inte i Nice-fallet. Ingen film där gärningsmannen svor trohet till IS dök upp. Ingen IS-flagga hittades. När utredningen fortskred framträdde bilden av en betydligt mer komplex och förvirrande gärningsman.

Den 31-årige mannen var född i Tunisien men hade aldrig varit praktiserande muslim. Polisen kände till honom som småkriminell, och bekanta beskrev honom som en nihilist som jagade snabba kickar. Han var stamgäst på en salsaklubb där han ragga på både kvinnor och män för korta sexuella förbindelser. Personalen där berättade att han drack alkohol regelbundet. Han åt även fläskkött och missbrukade kokain – allt beteenden som står i direkt motsats till strikt islamisk lära.

Dessutom var han våldsam mot sin egen familj. Hans fru hade lämnat in en skilsmässoansökan några månader före dådet. Hon hävdade att han urinerat och bajsat i ett av barnens rum, skurit med kniv i ett mjukisdjur, och upprepade gånger slagit och våldtagit henne.

Trots denna bild av en djupt störd man med våldsamma beteenden hävdade franska polisen att han radikaliserades i sista minuten. Tio dagar före attentatet ska han ha slutat dricka alkohol och börjat växa ut sitt skägg. Han lyssnade på koranverser och sade plötsligt positiva saker om IS, något han aldrig gjort tidigare. För en bekant visade han en video av en IS-halshuggning.

Efter dådet fann polisen spår i hans dator från besök på islamistiska propagandasajter. Men någon direkt kontakt med företrädare för IS kunde aldrig styrkas, inte heller några band till andra terrororganisationer. Det mesta materialet i datorn bestod av bilder och videor av extremt våld.

Redan som barn ska gärningsmannen ha varit våldsam enligt familjen. Vid 16 års ålder besökte han en psykiater och fick medicin utskriven som ges till personer med schizofreni och bipolär sjukdom. Någon diagnos ställdes dock aldrig och det är oklart om han tog medicinen. Gärningsmannens fru berättade att han uppgett att fadern misshandlade honom och att han försökt begå självmord vid två tillfällen.

I förundersökningen konstaterades att det ”går att tänka sig att den psykiska patologi som gärningsmannen bar på hittade den nödvändiga ’myllan’ i den radikala islamistiska ideologin och ledde till handling”. Med andra ord: ideologin och den politiska konflikten gav en ursäkt att göra det som gärningsmannen länge närt en pervers dröm om.

Valet av datum – Frankrikes nationaldag – tyder på att han ville lämna ett politiskt avtryck. Men det är fullt möjligt att psykisk sjukdom och narcissism spelade en minst lika viktig roll.

Sommaren 2016 inträffade även ett terrordåd i München där en man sköt ihjäl nio personer, de flesta med invandrarbakgrund. Även där troddes gärningsmannen ha drivits av en kombination av högerextrema åsikter och psykisk sjukdom.

Vissa kriminologer började tala om ”copycat-effekten” – ett fenomen där våldsamma personer som lider av mental ohälsa och självmordstankar låter sig inspireras av politiskt motiverade terrorister för att begå liknande brott. De söker berömmelse och en känsla av makt genom att efterlikna uppmärksammade terrorattentat.

Åren 2015-2017 präglades av en våg av terrorattentat i Europa, de flesta kopplade till Islamiska staten som då hade upprättat ett kalifat i Syrien och Irak. Förutom attackerna i Paris, Nice och München drabbades även Bryssel, Istanbul, Berlin, Stockholm och Manchester av dödliga attentat.

Om ”copycat-effekten” var det som drev massmördaren i Nice kommer vi aldrig att få något definitivt svar på. Gärningsmannen sköts till döds av polisen på strandpromenaden, och med honom dog möjligheten att fullt ut förstå vad som fick honom att köra in i en folksamling och döda 86 människor, varav 15 barn.