Simon Campanello: Bara misstanken om AI kan vara spiken i kistan

Debatten kring artificiell intelligens har de senaste åren blivit alltmer polariserad, och nu verkar diskussionen ha nått en kritisk punkt där till och med måttlig användning av tekniken kan leda till häxjakt mot kreatörer och konstnärer. Flera uppmärksammade fall visar hur absolutistiska synsätt får allt större utrymme i diskussionen om AI:s roll i kreativt arbete.

Ett tydligt exempel är när Youtube-profilen Hank Green, välkänd för sina pedagogiska vetenskapsvideor, hamnade i blåsväder i somras. Den 29 juli publicerade han en video där han förklarade en teori om hur formen på föremål kan påverka orden som används för att benämna dem. Men tittare reagerade snabbt på att han lät annorlunda än vanligt – mer som en chattbot.

Hank Green, som tillsammans med sin bror författaren John Green driver produktionsbolaget Complexly, möttes av massiv kritik i kommentarsfälten. Fans anklagade honom för att ha ”vänt sig till den mörka sidan”, vilket speglar hur AI alltmer beskrivs som ett universellt hot mot mänskligt skapande. Green tvingades snabbt gå ut med en förklaring där han erkände att han använder AI för research och för att hitta och granska vetenskapliga studier, men samtidigt försäkrade att han inte låter maskiner skriva manus åt honom.

För många kritiker spelade det dock ingen roll hur begränsad användningen var. Själva faktumet att AI använts överhuvudtaget var tillräckligt för att utlösa starka reaktioner. Detta mönster har upprepats i flera högprofilerade fall.

Den lovande debutanten Jerry Falade drabbades nyligen när manuset till skräckromanen ”Call me, I’ll hide the body” såldes för ett mångmiljonbelopp. Kort därefter stoppades dock utgivningen eftersom förlaget krävde att Falade skulle bevisa att han inte skrivit manuset med hjälp av AI – ett bevis som i praktiken är omöjligt att leverera.

Även Nobelpristagaren Olga Tokarczuk, som tilldelades litteraturpriset 2018, har fått utstå stark kritik. När hon i våras berättade att hon använder AI som bollplank och för research i sitt författarskap, höjdes röster om att hon borde fråntas sitt Nobelpris. Detta trots att hon intygat att hon noggrant kontrollerar alla uppgifter, och trots att priset tilldelades fyra år innan Chat GPT ens lanserades.

Det finns onekligen omfattande och legitim kritik mot AI-industrin. Maktkoncentrationen i Silicon Valley ökar, språkmodellerna tränas på upphovsrättsskyddat material utan tillstånd, och efterfrågan på tekniken har lett till massetablering av datacenter med kraftigt ökad energiförbrukning som följd. Dessa är verkliga problem som kräver seriös debatt och reglering.

Men den extrema polariseringen i diskussionen riskerar att kväva en nyanserad dialog om hur tekniken faktiskt kan användas. Den typ av research som både Hank Green och Olga Tokarczuk beskriver – att använda AI som ett verktyg för att förenkla informationssökning och som bollplank för idéer – kan fylla en funktion, förutsatt att användaren förhåller sig källkritisk och nykter till resultaten.

Svårigheten ligger i att erkänna att AI både har legitima funktioner och allvarliga brister, att det finns både bra och dåliga tillämpningar. I stället har en våg av absolutism växt sig allt större. Detta är delvis förståeligt med tanke på hur techbolag de senaste åren aggressivt tryckt in halvfärdiga AI-lösningar i princip varje app och tjänst, ofta mer för att visa att de hänger med i utvecklingen än för att lösa verkliga problem.

Övertramp sker också med jämna mellanrum. AI-genererade påhittade källor har infiltrerat alltifrån svensk politik till medicinsk forskning, vilket utgör allvarliga hot mot såväl demokrati som folkhälsa. Dessa fall måste tas på största allvar och hanteras med kraft.

Men just därför borde debatten fokusera på hur vi kan använda tekniken på ett ansvarsfullt sätt, snarare än att hamna i en svartvit diskussion om huruvida vi överhuvudtaget bör använda den. Det behövs tydliga linjer mellan bra och dålig AI-användning, mellan legitima verktyg för research och automatiserat innehållsskapande som urholkar konstnärligt och journalistiskt arbete.

Risken med den nuvarande utvecklingen är att legitim användning kriminaliseras samtidigt som verkliga övertramp riskerar att försvinna i bruset. En mer nyanserad diskussion, där både möjligheter och risker erkänns, vore mer konstruktiv än den häxjakt som just nu drabbar kreatörer som vågar erkänna även begränsad användning av AI-verktyg.