Spaniens bostadskris kan leda till nyval

Vräkningen av Maricarmen Abascal, 87, från hennes hyreslägenhet i centrala Madrid har utlöst en politisk kris som sätter den spanska regeringens framtid på spel. Kvinnan, som bott i lägenheten i 70 år, fick lämna sitt hem för en vecka sedan. Händelsen blev startskottet för omfattande protester: aktivister och demonstranter har sedan dess slagit läger på Puerta del Sol, och i nya mätningar uppger spanska väljare att bostadsbristen nu är den fråga som oroar dem allra mest.

Efter ett ingripande från Madrids borgmästare har Abascal kunnat återvända till sin lägenhet. Hon har fått ett nytt kontrakt där hyran inte överstiger en tredjedel av hennes nettoinkomst. Men den underliggande konflikten är långt ifrån löst. Statsminister Pedro Sánchez har utlovat två nya lagar som ska stärka hyresgästers rättigheter – förslag som riskerar att spräcka den bräckliga koalition som håller hans regering vid makten.

Spanien är ett märkligt fall i europeisk bostadspolitik. Landet har gott om mark och en av Europas största byggsektorer, där bostadsbyggandet historiskt har varit en viktig motor i ekonomin. Ändå har varken högerregeringen 2011–2018 eller den vänsterkoalition som styrt sedan 2018 lyckats luckra upp de byråkratiska rutiner som försenar detaljplaner och bygglov. Resultatet är en kronisk bostadsbrist som driver upp priserna, särskilt i Madrid och Barcelona.

I storstäderna är situationen extra pressad. I Madrid och Barcelona har hyresnivåerna stigit långt snabbare än lönerna, och efterfrågan från turism, korttidsuthyrning och internationella investerare gör konkurrensen om bostäderna hård. Flera städer har infört restriktioner mot korttidsuthyrning, men hittills har effekterna varit begränsade. Unga och hushåll med låga inkomster har drabbats hårdast, och många tvingas bo kvar hos föräldrarna långt upp i vuxen ålder.

Den politiska knutpunkten är kongressen, där socialistkoalitionen i sju år varit beroende av stöd från de två konservativa separatistpartierna PNV från Baskien och Junts från Katalonien. Junts, som leds från Belgien av Carles Puigdemont, har redan fått sin viktigaste eftergift: en amnesti för de katalanska ledare som utropade självständighet hösten 2017. De flesta av dem avtjänade fängelsestraff, medan Puigdemont själv flydde till Belgien. Kongressen har beviljat honom amnesti och rätt att återvända utan påföljd, men Högsta domstolen har blockerat lagen.

Nu sätts den känsliga maktbalansen på ytterligare prov. Både PNV och Junts motsätter sig den ena av de två föreslagna hyreslagarna, som innebär en dramatisk förstärkning av hyresgästernas ställning gentemot hyresvärdarna. En av de mest omstridda bestämmelserna är att en hyresvärd som vägrar att förlänga ett löpande kontrakt måste kompensera hyresgästen med tolv månadshyror.

Motståndet grundar sig i en konkret ekonomisk verklighet. I Baskien och Katalonien – de regioner där PNV respektive Junts har sitt starkaste fäste – ägs de flesta hyreslägenheterna av privatpersoner snarare än av stora fastighetsbolag. Partierna varnar för att så drastiska regelförändringar kommer att minska utbudet av hyresbostäder, eftersom små privata hyresvärdar kan komma att sälja sina lägenheter eller dra sig ur marknaden. I förlängningen skulle det skärpa bostadsbristen snarare än att lösa den, menar de.

För Sánchez innebär situationen ett svårt dilemma. Utan PNV:s och Junts stöd faller regeringens majoritet, men utan nya bostadsåtgärder riskerar han att tappa förtroendet hos en växande väljargrupp som ser bostaden som sin främsta ekonomiska trygghet. Protesterna på Puerta del Sol har visat att bostadsfrågan har en mobiliserande kraft som få andra politiska sakfrågor i dagens Spanien.

Samtidigt har varken högern eller vänstern presenterat någon långsiktig lösning på de strukturella problemen. Byråkratin kring bygglov är fortfarande utdragen och oförutsägbar, vilket avskräcker både inhemska och utländska byggaktörer.

Frågan är nu om Sánchez kan ena sina motstridiga stödtrupper, eller om bostadspolitiken blir den fråga som fäller hans regering. Det som började med vräkningen av en 87-årig kvinna har vuxit till en strid där regional identitet, amnesti och hyresmarknadens struktur vävts samman till en enda politisk ödesfråga.