Storbritannien genomgår en turbulent period präglad av politisk instabilitet och ekonomiska utmaningar. Efter att ha lovat väljarna stabilitet och rättvisa står nu premiärminister Keir Starmer och Labourpartiet inför den största krisen sedan de kom till makten för knappt två år sedan.

Under 2024 var Storbritannien djupt präglat av återkommande regeringskriser och ekonomisk trötthet. Brexit och en serie snabba premiärministerbyten hade urholkat väljarnas förtroende för det politiska systemet. Detta skapade en öppning för Labourpartiet, som utlovade förändring och stabilitet.

Keir Starmer lovade väljarna att en röst på Labour skulle leda till ett bättre, stabilare och rättvisare land. I partiets valmanifest lyftes fem centrala fokusområden fram: ekonomisk tillväxt, ren energi, säkrare gator, utbildning och sjukvård. Budskapet landade väl hos en tröttad väljarkår.

Resultatet blev en historisk valseger. Efter 14 år i opposition fick Labour makten, och den 5 juli 2024 tillträdde Starmer som Storbritanniens premiärminister. Partiet säkrade en solid majoritet i parlamentet, vilket skapade förväntningar om en period av politisk stabilitet.

Redan innan valet hade finansminister Rachel Reeves, den första kvinnliga finansministern i Storbritannien, byggt upp en relation till näringslivet. Hon utlovade en stram finanspolitik och försäkrade att Labour inte skulle genomföra några drastiska skattehöjningar. Tack vare dessa löften reagerade marknaden positivt på maktskiftet. Pundet stabiliserades och räntorna hölls i schack.

Den inledande optimismen blev dock kortvarig. Kort efter valvinsten meddelade Reeves att det statliga stödet för uppvärmning skulle bantas – ett stöd som är viktigt för många britter, särskilt mot bakgrund av de höga elpriserna till följd av Ukrainakriget. Beslutet väckte stor ilska och regeringen tvingades till slut backa.

Samtidigt drabbades den nyblivne premiärministern av personliga kontroverser. Det avslöjades att Starmer tagit emot personliga gåvor, bland annat konsertbiljetter och kläder, från Labours bidragsgivare. Skandalen fick hans rykte hos britterna att försämras.

Under samma år försökte regeringen även skära ner i välfärdssystemet, men möttes av stort motstånd från de egna parlamentarikerna. Än en gång backade Starmer och hans regering efter att deras förslag mötts av protest. Kritikerna beskrev honom som en kappvändare som saknade principer.

I februari 2025 meddelade Starmer att Storbritannien skulle höja sina försvarsutgifter till 2,5 procent av BNP, med start i april 2027. Detta innebar den största satsningen på försvaret sedan kalla kriget, ett beslut som välkomnades av säkerhetspolitiska aktörer men som också skapade frågor om finansieringen.

I maj samma år slöts ett handelsavtal mellan Storbritannien och USA, vilket innebar lättnader för handel och investeringar mellan länderna. Avtalet sågs som en viktig framgång för Starmerregeringen efter Brexit och stärkte tillfälligt premiärministerns förtroende, särskilt bland näringslivet och internationella aktörer. På sikt minskade dock effekten, eftersom avtalet inte fullt ut kunde väga upp för de ekonomiska utmaningar landet stod inför.

I oktober 2025 presenterade finansminister Reeves de största skattehöjningarna på flera decennier, vilket stod i direkt kontrast till de vallöften som getts innan valet. Detta förstärkte bilden av en regering som inte höll sina löften.

I slutet av 2025 började den brittiska ekonomin vackla allvarligt. Tillväxten stagnerade, inflationen steg och missnöjet bland befolkningen ökade, särskilt på grund av de fortsatt negativa effekterna av Brexit. Den ekonomiska situationen blev alltmer ohållbar.

Under början av 2026 skakas regeringen av en ny skandal. Mellan januari och mars avslöjas rådgivaren Peter Mandelsons kopplingar till sexförbrytaren Jeffrey Epstein. Skandalen ledde till ett stort förtroendetapp för Starmers regering. Avgångarna av stabschefen Morgan McSweeney och kommunikationschefen Tim Allan förstärkte bilden av en regering i full kris.

I maj 2026 gör Labour ett katastrofalt resultat i lokalvalen. Över 70 parlamentsledamöter kräver öppet Keir Starmers avgång. Labour förlorar bland annat röster till det högerpopulistiska partiet Reform UK och till vänsterns Det Gröna partiet, vilket visar att missnöjet sprider sig brett över det politiska spektrumet.

Missnöjet kulminerar i flera ministeravhopp, däribland hälsominister Wes Streeting och samhälls- och bostadsminister Miatta Fahnbulleh. Samtidigt vinner Andy Burnham, en erfaren Labour-politiker, ett fyllnadsval i Makerfield och lyfts omedelbart fram som en trolig efterträdare till partiledar- och därmed premiärminsterposten.

I juni fördjupas krisen ytterligare för Starmer. Stödet för honom har rasat dramatiskt och kvar vid hans sida finns nu bara en handfull ”vänner och familjemedlemmar”, enligt källor till den brittiska tidningen The Telegraph. Samma källor uppger att Starmer kommer att meddela sin avgång måndagen den 22 juni.

Utvecklingen illustrerar hur snabbt politiska förmögenheter kan vända i Storbritannien. Från en historisk valseger för knappt två år sedan står Labour nu inför en djup intern kris som hotar att undergräva partiets förmåga att regera. Frågan som många britter nu ställer sig är om en ny partiledare kan återställa förtroendet eller om landet står inför ännu en period av politisk turbulens.