USA tar 100-årig kontroll av olja i Venezuela

Donald Trump, som sällan drar sig för superlativ, beskriver överenskommelsen som ”det största oljeavtalet i världshistorien”. Enligt USA:s president ska avtalet fördubbla de amerikanska oljereserverna och sträcka sig över hundra år. Detaljerna är ännu få, men flera medier rapporterar att det omfattar 17 oljefält i Venezuela och mer än 65 miljarder fat ur landets bevisade oljereserver.

Avtalet har enligt Trump ingåtts av utrikesminister Marco Rubio och försvarsminister Pete Hegseth tillsammans med Venezuelas tillfälliga ledare Delcy Rodríguez, genom ett samarbete med det privata näringslivet. Rodríguez bekräftade kort efter tillkännagivandet att parterna nått en överenskommelse om oljan.

Trump skriver på Truth Social att transaktionen kommer att stärka samarbetet mellan Venezuela och USA. Rubio hävdar på X att avtalet ska leda till lägre bränslepriser i USA och innebära nästan 100 miljarder dollar i privata investeringar för Venezuela. Enligt Rubio ska det också skapa tusentals välbetalda arbetstillfällen och driva på återuppbyggnaden av Venezuelas ekonomi.

Bakgrunden är ett dramatiskt politiskt skifte. Efter att den långvarige presidenten Nicolás Maduro avsattes och greps i januari har USA utövat hårt tryck mot Venezuela. Hans dåvarande vicepresident Delcy Rodríguez tilläts sitta kvar och fungera som tillfällig ledare. Under Trumps tid i Vita huset har administrationen inte gjort någon hemlighet av sitt intresse för Venezuelas enorma råoljereserver.

Venezuela sitter på världens största bevisade oljereserver, uppskattade till över 300 miljarder fat. Merparten finns i Orinoco-bältet, en region med mycket tung råolja som kräver avancerad teknik och stora investeringar för att utvinna. Landets produktion har dock sjunkit dramatiskt under det senaste decenniet – från omkring tre miljoner fat per dag till långt under en miljon – till följd av sanktioner, underinvesteringar och förfallet inom det statliga oljebolaget PDVSA.

Enligt den amerikanska energimyndigheten EIA uppgår landets bevisade oljereserver till omkring 50 miljarder fat. Om Trumps uppgift om 65 miljarder fat från Venezuela stämmer skulle avtalet alltså mer än fördubbla de amerikanska reserverna. Reserver är dock inte detsamma som produktion; det krävs långvariga investeringar och politisk stabilitet innan oljan kan flöda.

Ett avtal av den här storleken skulle i praktiken kräva att utländska oljebolag är beredda att satsa tiotals miljarder dollar i ett land med hög politisk risk. Flera bedömare är skeptiska. Clay Seigle på tankesmedjan CSIS säger till Bloomberg att det behövs en trovärdig och långsiktigt hållbar politisk utveckling för att övertyga oljejättarna att investera.

Trump sitter inte för evigt, och en ny amerikansk administration eller en ny venezuelansk ledning skulle kunna ifrågasätta avtalet. Risken för att det inte får genomslag är därför påtaglig, menar analytiker. Chevron är ett av de få västerländska bolag som under senare år haft särskilda tillstånd att arbeta i Venezuela, men de flesta andra har lämnat landet. För att locka tillbaka dem krävs mer än ett politiskt avtal, enligt bedömare.

Avtalet kommer samtidigt i ett geopolitiskt känsligt läge. Kina och Ryssland har under senare år stärkt sina band till Venezuela, bland annat genom lån och samarbeten inom oljesektorn. Ett hundraårigt avtal med USA skulle innebära en markant omläggning av Venezuelas utrikespolitik och minska inflytandet från andra stormakter.

För den globala oljemarknaden kan ett ökat venezuelanskt utbud få betydelse. Venezuela är medlem i OPEC och har historiskt spelat en viktig roll i världsförsörjningen. Om de 17 oljefälten verkligen tas i drift skulle det kunna öka utbudet och pressa priserna, vilket i så fall vore i linje med Trumps och Rubios löften om lägre bränslepriser i USA. Samtidigt är vägen från avtal till produktion lång; många fält är i dåligt skick och kräver omfattande uppgraderingar och ny infrastruktur.

Det är också oklart hur avtalet förhåller sig till USA:s sanktionspolitik. Administrationen har visat ett tydligt intresse för Venezuelas oljetillgångar, och överenskommelsen ses som ett led i den strategin. Kritiker varnar för att avtalet främst gynnar USA:s intressen och att det venezuelanska folket inte nödvändigtvis får del av intäkterna. Frågan är om de stora investeringarna verkligen kommer att materialiseras – eller om avtalet förblir ett politiskt utspel.