Västvärldens förhoppningar om att sanktioner och militära förluster ska tvinga Ryssland på knä kan vara önsketänkande. Detta enligt en ny rapport från New Eurasian Strategies Centre, en tankesmedja finansierad av den Putinkritiske oligarken Michail Chodorkovskij.

”Det är bekvämt för västvärlden att tänka: Bara vi fortsätter med sanktionerna mot Ryssland klappar de ihop. För då behöver man ju inte satsa en massa pengar på sitt eget försvar”, säger Nikolaj Petrov, en av medförfattarna till rapporten ”Cracks in the Kremlin walls”.

Inom EU växer förhoppningarna att Ukraina har vänt kriget, delvis tack vare sitt nya övertag på drönarfronten. Samtidigt har spekulation om interna sprickor i Kreml ökat. Nyligen gick chefen för estniska underrättelsetjänsten ut i en intervju med CNN och hävdade att den ryska ledningen inte längre tror på seger.

Men enligt Petrov bygger dessa bedömningar på en farlig underskattning av Rysslands uthållighet. ”Allt tyder på att Putin och hans krets håller fast vid målet att ta hela Donetsk- och Luhanskområdet”, konstaterar han.

På senare tid har västliga experter, beslutsfattare och Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj upprepat siffran 35 000 – antalet ryska soldater som uppskattas falla varje månad. Tanken är att Ryssland genom detta utnötningskrig så småningom kommer att tvingas ge upp.

Petrov menar att denna kalkyl förbiser en avgörande fråga: om Ryssland förlorar 35 000 soldater i månaden, hur många förlorar då Ukraina? Och vilket land har större mänskliga reserver att ösa ur? ”I längden kan Ukraina inte vinna på det här sättet”, säger han.

Samtidigt medger Petrov att den ryska ekonomin inte går särskilt bra. Landet har gjort sig alltmer beroende av Kina, utländska investeringar lyser med sin frånvaro, och den ekonomiska tillväxten – som under flera år konstgjort pumpats upp av krigsekonomin – har stannat av.

Men det är just ekonomins enkla struktur som gör den stabil, menar Petrov. ”Den ryska ekonomin är mycket primitiv och enkel. Men det är också det som gör den så stabil. Ryssland har ingen avancerad teknologi och det finns inga utsikter till stabil tillväxt på lång sikt. Men det betyder inte att ekonomin kommer att kollapsa inom de närmaste fem åren.”

Det som däremot kan bli problematiskt för Putin är hanteringen av säkerhetsstrukturen, på ryska kallad silovye struktury. Dessa utgör en stat i staten. Bara säkerhetstjänsten FSB uppskattas i rapporten ha 200 000 anställda, medan inrikesministeriets egen milis Rosgvardija har 370 000 beväpnade män. Armén sysselsätter 2,4 miljoner personer, varav 1,5 miljoner är soldater.

FSB och Rosgvardija ses ofta som Putins personliga skydd. Samtidigt litar han paradoxalt nog inte helt på dem och utser därför oftast chefer som kommer från helt andra områden. Detta för att förhindra att de blir för självständiga. Putin har också arbetat med att förnyas och föryngra tjänstemannakåren, delvis eftersom många äldre chefer helt enkelt har avlidit på sina poster.

Denna personalpolitik har dock skapat ett betydande problem: inom ryska armén och säkerhetsstrukturerna lönar det sig inte att visa kompetens. Det enda som räknas är total lojalitet mot Putin.

”På fyra år av krig har ryska armén inte producerat en enda krigshjälte. Det finns inga legendariska generaler och det är inte en slump”, konstaterar Petrov.

Eftersom duglighet inte belönas har militären och säkerhetstjänsten blivit dysfunktionella. De gör lätt misstag, något som ofta har observerats i den ryska arméns agerande vid fronten.

”Fördelen för diktaturer i jämförelse med demokratier är att de kan handla snabbare och mer strategiskt. De behöver inte bekymra sig över väljarnas åsikt. Men nackdelen är att priset man betalar för sina misstag ibland kan vara mycket högt”, förklarar Petrov.

En central orsak till att Putin överhuvudtaget beslöt att invadera Ukraina var hans fasta övertygelse om att ukrainarna skulle välkomna den ryska armén. Denna bedömning grundades på felaktiga rapporter från FSB, vars tjänstemän var rädda för att lämna in information som presidenten inte ville höra.

Sedan dess har Ryssland förlorat uppskattningsvis en halv miljon stupade soldater och minst lika många sårade.

Att säkerhetsstrukturerna är så tuktade kan i förlängningen bli ett allvarligt problem för Putin. Inte för att de kommer att göra uppror mot honom, utan för att de i oväntade situationer inte vågar fatta några egna beslut utan direkta order uppifrån.

En sådan situation skulle kunna uppstå vid ett eventuellt fredsavtal och efterföljande avmobilisering, menar Petrov. ”Avmobilisering skulle innebära en enorm risk för Putins system. Därför kommer den inte att ske så länge han sitter vid makten. Han tar helt enkelt inte risken att låta hundratusentals beväpnade män återvända från fronten. Därför kommer kriget att fortsätta, men det kan hända att det ändrar form.”

Rapporten, som förutom Petrov skrivits av Sergej Aleksasjenko, John Lough och Ella Panejach, ger en dyster prognos för framtiden. Den vittnar om ett Ryssland som visserligen är ekonomiskt försvagat och militärt dysfunktionellt, men samtidigt tillräckligt stabilt för att fortsätta kriget under överskådlig tid.