Fler bostäder än någonsin – men färre har råd att bo i Stockholm

Stockholms län har genomgått en remarkabel expansion under de senaste decennierna. Sedan millennieskiftet har omkring 300 000 nya bostäder tillkommit samtidigt som befolkningen vuxit från cirka 1,8 miljoner till 2,5 miljoner invånare. Men nu visar nya siffror på en förändrad utveckling som får konsekvenser för hela bostadsmarknaden.

Den kraftiga befolkningsökningen som präglat regionen har mattats av de senaste åren. Minskad invandring, ökad utflyttning och lägre barnafödande har vänt trenden. Tidigare prognoser pekade på att Stockholms län skulle nå 2,6 miljoner invånare redan år 2030. Enligt Statistiska centralbyråns senaste befolkningsframskrivning ser det nu snarare ut att dröja till 2040 innan den nivån uppnås.

Trots den avtagande befolkningsökningen har byggtakten i länet fortsatt på rekordnivåer. Under 2023 färdigställdes drygt 17 000 nya bostäder, vilket var den högsta siffran under ett enskilt år sedan miljonprogrammets dagar på 1960- och 70-talen. Mellan 2022 och 2025 påbörjades cirka 44 000 nya bostäder i länet medan 55 800 färdigställdes. Det motsvarar omkring 14 000 bostäder per år, vilket överstiger de 11 000 per år som anses nödvändiga enligt den senaste regionala utvecklingsplanen.

Denna kombination av hög byggtakt och minskad befolkningstillväxt har skapat en märklig situation. Någon generell bostadsbrist finns därför inte i dagsläget, konstaterar Länsstyrelsen Stockholm i sin årliga rapport om bostadsmarknaden. Bristen handlar istället om en helt annan faktor – bostäder som människor faktiskt har råd att bo i.

Henrik Weston, utvecklingsledare för bostadsfrågor på Länsstyrelsen Stockholm, beskriver utvecklingen som oroande. Han konstaterar att en tudelad bostadsmarknad växt fram där situationen ser rätt bra ut för hushåll med god ekonomi medan allt fler hamnar utanför. Kontrasten är påtaglig – nyproducerade bostäder i förorter står tomma samtidigt som det krävs decennier av köande hos Bostadsförmedlingen för billigare lägenheter i innerstaden.

Weston poängterar att konkurrensen hårdnar för de billiga bostäderna, vilket de långa kötiderna tydligt visar. Samtidigt kan någon som söker bostad få en nyproducerad lägenhet i ett mindre attraktivt område nästan omedelbart. Denna diskrepans speglar den djupa klyftan på marknaden.

Den främsta förklaringen till problemet är hyrorna i nyproducerade bostäder, som blivit allt högre i takt med att byggkostnaderna ökat kraftigt. Weston understryker att fokus nu måste skifta. Tidigare har det varit viktigt att bygga så mycket som möjligt, men nu är det viktigare att bygga rätt.

Bakgrunden till de senaste decenniernas bostadsboom kan delvis förklaras med volymmål kopplade till infrastruktursatsningar som utbyggnaden av tunnelbanan. Ett tydligt exempel är Barkarbystaden där tusentals nya bostäder har byggts i utbyte mot att tunnelbanan ska dras ut dit. Men det har visat sig svårt att sälja lägenheterna, som istället har omvandlats till hyresrätter där det ofta inte krävs någon särskild kötid för att flytta in.

En annan baksida av byggboomen har varit det stora fokuset på mindre lägenheter, som också varit mer lönsamma för byggbolagen. Hela två tredjedelar av alla nya lägenheter som tillkommit i länet de senaste fyra åren har varit ettor eller tvåor. Detta möter inte behovet från familjer som söker större bostäder.

Länsstyrelsen understryker nu behovet av att stora bostäder byggs som gör att fler familjer har råd att bo i länet. Men också att kommunerna tar sitt ansvar för bostadsförsörjningen. Ombildningar, försäljningar och renoveringar av det äldre beståndet som pågått sedan 1990-talet har stegvis minskat utbudet av billiga hyresrätter, vilket förvärrat situationen.

På kort sikt föreslår Länsstyrelsen att Bostadsförmedlingen behöver gå mer på behoven än bara kötid, exempelvis genom förturer och reservationer. Det skulle också vara ett sätt att motverka segregationen i regionen.

Länsstyrelsen efterfrågar även en svensk modell med riktade bostäder för ekonomiskt utsatta grupper, ofta kallad social housing, som finns i många andra europeiska länder. Men det är en idé som hittills stött på motstånd från både höger och vänster i den politiska debatten. Weston anser dock att det inte borde vara kontroversiellt att alla ska kunna få ha ett eget långsiktigt boende.