För drygt fem år sedan införde EU sitt hållbarhetsregelverk Sustainable Finance Disclosure Regulation, SFDR. Syftet var att göra finansmarknaden mer transparent, styra mer kapital mot den gröna omställningen och göra det lättare för sparare att jämföra fonder. Regelverket skulle också stoppa greenwashing, det vill säga att produkter marknadsförs som mer hållbara än de faktiskt är.
Sasja Beslik, tidigare hållbarhetschef på Nordea och i dag investeringschef på det japanska fondbolaget SDG Impact Japan, var en av dem som ställde höga förväntningar på reformen.
– Tanken var vacker. Förordningen skulle göra det möjligt för vem som helst – pensionsspararen, den som lägger undan pengar till barnens framtid, personen som swishar in en hundring i månadssparandet – att faktiskt veta vad deras pengar gör i världen, säger han.
En central del av SFDR var att finansaktörerna delade in sina produkter i tre kategorier: artikel 6, 8 och 9. Artikel 9 var den mest långtgående, med hållbara investeringar som uttalat mål och högre krav på hur hållbarhetsmålet definierades och följdes upp. Artikel 8 innebar att produkten främjar miljörelaterade eller sociala egenskaper, medan artikel 6 blev en restkategori för fonder utan hållbarhetsprofil.
I praktiken har dock regelverket blivit betydligt svårare att tolka än vad politikerna tänkt sig. Fondbolagen har byggt om sina processer, anlitat ESG-analytiker, upphandlat hållbarhetsdata och producerat informationsblanketter som enligt EU-kommissionen själv kan löpa på upp till fem sidor per produkt. Där förekommer begrepp som ”principal adverse impacts”, ”do no significant harm” och olika gränsvärden för andelen hållbara investeringar.
– Kunden på gatan vet fortfarande inte om pensionspengarna finansierar solceller eller kolkraft, säger Beslik.
Enligt Beslik är skillnaden mot 2020 inte så stor som den borde vara. Det viktigaste som hänt är att banken numera kan visa upp ett prydligt dokument som bevisar att den åtminstone försökt leva upp till reglerna.
Den bilden förstärks av en undersökning som den europeiska konsumentorganisationen Beuc genomförde 2025 bland över 11 000 konsumenter i elva europeiska länder. Där uppgav betydligt färre att de kände sig väl informerade om investeringarnas hållbarhetsaspekter än om de finansiella aspekterna.
Beslik riktar också kritik mot finansbranschens syn på regelverket. SFDR bygger, menar han, på ett implicit antagande att det finns en kunnig rådgivare på banken eller i fondbolaget som kan tolka klassificeringarna och förklara dem för kunden på ett begripligt sätt. Ett stort problem är att finansmarknaden bara sett regelverket som en kostnad, inte som en möjlig intäktskälla.
Nu ska regelverket uppdateras. EU-kommissionen har lagt fram ett förslag till SFDR 2.0, där dagens artikel 6, 8 och 9 ersätts med tre tydligare kategorier: Sustainable, Transition och ESG Basics. Målet är att förenkla reglerna, göra det lättare för investerare att förstå vad de faktiskt investerar i och minska risken för greenwashing. I förslaget ingår också kortare, tvåsidiga produktblad i stället för dagens omfattande informationsdokument.
Förslaget är fortfarande under förhandling. Nästa steg är att Europaparlamentet enas om sin ståndpunkt innan förhandlingar mellan parlamentet, rådet och kommissionen kan inledas. För svenska pensionssparare har frågan stor betydelse, eftersom en stor del av kapitalet förvaltas genom fonder som omfattas av EU-reglerna.
Beslik menar att själva tidpunkten för reformen säger en hel del om hur det nuvarande systemet har fungerat.
– Att EU-kommissionen, bara några år efter att regelverket infördes, lägger fram ett helt nytt förslag med enklare produktblad och tre tydliga kategorier i stället för dagens snåriga artikel 6/8/9-system, är i sig ett erkännande. Om regelverket hade fungerat som tänkt hade man inte behövt bygga om det redan nu. Man bygger inte om något som gör sitt jobb.
Inom fondbranschen har utvecklingen lett till omfattande omarbetningar. Många fondbolag har valt att nedgradera sina produkter från artikel 9 till artikel 8 för att undvika att hamna i konflikt med tillsynsmyndigheternas allt strängare tolkning av vad som faktiskt kan kallas en hållbar investering. Det har skapat en situation där etiketterna inte alltid speglar det faktiska innehållet, och där både institutionella investerare och privatsparare tvingats navigera i ett allt mer komplicerat system.
Frågan är nu om SFDR 2.0 kan leverera det som den första versionen lovade. Mycket avgörs i de fortsatta förhandlingarna i EU, där medlemsländerna och Europaparlamentet ska enas om de slutgiltiga reglerna.
