Kerstin, 74, lever utan internet: ”Får göra på det gamla vanliga sättet”

I det tysta landskapet utanför Ystad

Det vitputsade huset ligger avskilt i byn Ensligheten, ett passande namn för platsen en bit inåt land från Ystad. Kerstin Nilsson, 74, trivs med avskildheten och det analoga livet hon lever.

”Det är skönt att bo så här lite avsides,” säger hon när hon bjuder in till köket och tar fram sin Nokia 3310, en enkel knapptelefon som uppfyller hennes behov – att ringa och skicka sms.

”Jag får ringa min son ibland som får hjälpa mig att slå upp saker på nätet,” förklarar hon.

För Kerstin är livet utan digitala verktyg inte ett aktivt val utan en konsekvens av en tragisk olycka. 1986, när hon var 37 år och arbetade som brevbärare, blev hon påkörd i en korsning. Den kraftiga kollisionen resulterade i skallfraktur, allvarlig hjärnskada, brutna revben och punkterade lungor. Liggande i respirator som ensamstående mamma till en åttaåring, markerade olyckan en skarp gräns i hennes liv.

”Jag ser det som att jag har haft tur i oturen. Jag kan i alla fall tänka och klara mig själv. Men det var hemskt att inte kunna krama sitt barn,” minns hon.

Vid det här laget har Kerstin levt exakt lika länge före olyckan som efter. Skillnaden är att den digitala revolutionen kom efter hennes skada.

”Mitt första liv var före 1986. Då var mycket fortfarande analogt, och det man kan innan man skadar huvudet verkar på något sätt finnas kvar. Men den digitala världen hann jag aldrig komma in i.”

Efter olyckan arbetade hon en tid på posten innan hon försörjde sig som barnskötare, naturvägledare och stadsguide. Trots att hennes son – som ironiskt nog är IT-tekniker – uppmuntrar henne att bli mer digital, gör hjärnskadan att hon snabbt blir uttröttad av de många intrycken.

Vardagen utan uppkoppling skapar konkreta problem. Tidigare reste Kerstin regelbundet till Göteborgs filmfestival, men nu har hon svårt att köpa tågbiljetter. Pappersprogram har försvunnit och pappersfakturor kostar extra. Parkeringsappar är ett särskilt stort hinder – ska hon besöka vårdcentralen eller fika i Ystad måste hon komma långt i förväg och parkera en halvtimmes promenad bort.

”När jag hade diskbråck var det jobbigt, men nu kan jag gå så det är ingen fara. Det är mest att jag måste vara ute i god tid,” säger hon pragmatiskt.

Kerstins situation är inte unik. Dino Viscovi, lektor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Linnéuniversitetet, bekräftar att digitalt utanförskap är ett växande problem i samhället.

”Var tionde svensk över 65 år är i praktiken bortkopplad,” förklarar han. ”De får klara sig med ’proxyanvändare’ som barn eller en släkting, som hjälper till med betalningar, att köpa resor eller ta vårdkontakter.”

Enligt Internetstiftelsens rapport ”Svenskarna och internet 2025” använder tre procent av svenskar över 16 år inte internet alls, medan ytterligare fyra procent är ”sällan-användare”. Framför allt är det pensionärer över 76 år som står utanför.

Ekonomi spelar en avgörande roll i det digitala utanförskapet, poängterar Viscovi: ”Ensamstående personer med inkomster i den lägre kategorin är klart överrepresenterade som icke-användare. De har helt enkelt inte råd att skaffa de här grejerna.”

Han är bekymrad över det bristande politiska intresset för frågan, eftersom kravet på digital kompetens ökar samhällsklyftor.

”Det här förstärker tendenser vi redan ser, att de som har en bra utbildning, bra ekonomi och varit relativt friska kan ta sig fram i systemen. De som varit sjuka eller inte behärskar språket missgynnas.”

Men Kerstin ser också fördelar med sitt nedkopplade liv. Hon hittar bättre än sin GPS-beroende partner och hushållar noggrant med sin energi. Hon spelar fiol i ett spelmanslag och tar långa promenader med sin hund Vidur.

”Jag är så glad att jag slipper oroa mig för nätbedragare! Det är ju väldigt skönt. Att försöka med mig har de ingenting för.”

Kerstin har också noterat ett växande intresse för nedkoppling i samhället. Hon lyfter fram mediebevakning om ungdomar som lägger undan mobilen för att sticka eller lösa korsord, Folkhälsomyndighetens nya rekommendationer om skärmtid, och uppmärksammade böcker om digital avståndstagande.

”Jag tror att det händer något nu, en våg som rullar in,” reflekterar hon medan hon kastar pinnar till Vidur i trädgården. ”Men jag tänker mycket på barnen, på grannflickan som går och tittar i mobilen hela vägen till skolbussen. Jag tror kanske inte att man blir riktigt glad av det.”