Elias Rosell: Därför är det höger att bry sig om klimatet

En allt mer akut klimatkris kräver politiska svar från hela det politiska spektrumet, men högerpartier i Sverige och Europa verkar alltför ofta sakna självförtroende när det gäller klimatfrågan. I stället för att presentera konkret politik för att nå ambitiösa klimatmål väljer man ofta att ge upp och föreslå att målen ska sänkas. Men det finns ingen anledning till denna defensiva hållning – liberala och konservativa principer kan faktiskt utgöra en stark grund för en ambitiös klimatpolitik.

Detta är budskapet från filosofen Olle Torpman, som disputerat med en avhandling om libertarianismen och klimatet. I sin nya bok ”En grön höger?” från Timbro visar han hur högerideologier kan förenas med kraftfulla klimatåtgärder.

Behovet av politiska lösningar blir allt tydligare. Under bara en vecka i juni förra året, mellan den 22 och 28 juni, dog över 10 000 fler personer i västra Europa än normalt. Detta hade inget med coronapandemin att göra, utan forskare pekar på extremhettan som den troliga förklaringen. Värmeböljan i sin tur skulle enligt forskare vara praktiskt taget omöjlig utan de mänskligt orsakade klimatförändringarna.

Torpman hämtar inspiration långt tillbaka i den politiska idéhistorien. Redan den brittiske 1600-talsfilosofen John Locke, som ofta kallas för liberalismens fader, funderade över hur mycket naturresurser människor ska få ta ut. Hans slutsats var att det måste finnas tillräckligt mycket kvar åt andra – en princip som är djupt förankrad i liberal filosofi.

Om man tillämpar Lockes princip på jordklotets förmåga att absorbera koldioxid kan man landa i stränga personliga koldioxidbudgetar. Visserligen skulle handel kunna överföra utsläppsrätter från personer med låga utsläpp till dem med höga utsläpp, samtidigt som pengar går i motsatt riktning. Men grundprincipen är tydlig: det är en borgerlig princip att ta ansvar för sina handlingar, och därmed även för sina utsläpp.

Även från ett konservativt perspektiv finns starka argument för en ambitiös klimatpolitik. Även om konservatismens inneboende försiktighet mot snabba förändringar kan uppfattas som ett hinder för en skyndsam omställning, kan den offensiva gröna politiken motiveras av just viljan att undvika ännu mer drastiska förändringar.

Den konservativa förvaltarskapsprincipen innebär att vi ser naturen som något vi ärver från tidigare generationer och förvaltar åt våra barn. Ur detta perspektiv blir det ett konservativt ansvar att skydda klimatet för kommande generationer.

Det verkar som att några faktiskt har lyssnat på Torpmans argumentation. Timbro, den liberala tankesmedjan, presenterade tidigare i somras en miljöhandbok med 120 förslag som innehåller flera konkreta klimatreformer baserade på högerideologiska principer. Bland förslagen finns höjd drivmedelskatt, vägtullar och avskaffande av flygplatssubventioner – åtgärder som traditionellt sett förknippats med vänsterpolitik.

Miljöhandboken representerar en potentiell vändpunkt i hur högern förhåller sig till klimatfrågan. I stället för att överlåta klimatfrågorna till vänstern visar den att det finns utrymme för en blå politik för ett grönare Sverige, grundad i liberala och konservativa principer snarare än i socialdemokratisk eller vänsterideologi.

Frågan är om denna typ av tänkande kan spridas inom högerns ekosystem och påverka den praktiska politiken. Den globala uppvärmningen är inte en ideologisk fråga, utan en faktisk utmaning som kräver lösningar från hela det politiska spektrumet. Högerpartier behöver inte ge vänstern monopol på att bry sig om miljön.

Genom att grunda klimatpolitiken i egna ideologiska principer som äganderätt, personligt ansvar och förvaltarskap kan högern utveckla en trovärdig och ambitiös klimatpolitik. Detta skulle inte bara stärka högerpartiernas trovärdighet i klimatfrågan, utan också bidra till en bredare politisk samsyn om nödvändigheten av kraftfulla klimatåtgärder.

I en tid när klimatförändringarna redan kostar tusentals liv och orsakar omfattande skador världen över är det angeläget att alla politiska läger tar ansvar. Torpman och Timbro visar att det finns ingen motsättning mellan att vara liberal eller konservativ och att samtidigt förespråka en ambitiös klimatpolitik.