Erika Bjerström: Klimatkrisen förvärras, men medierna blir allt tystare

Sommarens extremväder i Europa har försatt svenska medier i ett tufft klimat – bokstavligen. Mitt i naturskador, rekordvärme och förstörda skogsområden har debatten om mediernas klimatbevakning blivit allt hetare. Kärnan i kritiken handlar om hur journalister ska förhålla sig till frågan, som vissa anser vara en politisk åsiktsfråga medan andra menar att den är ett rent vetenskapligt faktum.

Nyligen genomförde SVT Nyheter en undersökning där 1 500 personer fick frågan i vilken utsträckning de tror att värmeböljor och skogsbränder hänger samman med klimatförändringarna. Vid en första anblick kan frågan verka oskyldig. Men i en tid när stora delar av Europa har upplevt sina varmaste månader sedan mätningarna började, och uttorkade floder blottlägger allt från gamda vrak till fornlämningar, menar kritiker att frågan i sig bekräftar en skadlig uppfattning: att klimatet skulle vara en åsiktsfråga snarare än vetenskap.

Frågan om extremväder som en hälso- och rättvisekris engagerar också allt fler forskare. För en tid sedan gick 56 akademiker och debattörer ut i en debattartikel i Göteborgsposten. Där slår de fast att journalistik som ständigt ställer människors spontana klimattro i centrum skapar en falsk balans. Att klimatfrågan ofta har setts som en prioriterad fråga för vänsterbladet, men att allt eftersom tröskeln för vad som anses påverka samhället – från energi- och migrationspolitik till säkerhet – blir behovet av initierad rapportering allt viktigare.

En ny rapport från CICERO vid Oslo universitet visar hur liknande journalistiska utmaningar blir en grogrund för politisk framgång för så kallad klimatpopulism, och att frågan ofta används för att locka väljare. Enligt studien har partier som uttryckligen tonar ner eller förlöjligar klimatpolitiken, som exempelvis högerpopulistiska rörelser runt om i Europa, samlat stöd från allmänheten de senaste åren.

Verifieringen av fakta är ett återkommande problem. Medan forskare kan bevisa att krigshandlingar eller internationella brott har en tydlig förövare och ett offer, saknas ofta detta omedelbara samband i klimatrapporteringen. När skyfall förstör byggnader eller kraftiga stormar tar liv, visar forskarna visserligen att orsaken kan vara en uppvärmd atmosfär, men att förklara exakt hur och varför kräver tid och fördjupning. Detta är inte alltid kompatibelt med journalistikens krav på snabbhet.

De borgerliga strävandena att effektivisera den offentliga sektorn har sällan synts så tydligt som i forskningen kring klimatkrisen. En dyster konsekvens är en ny global sammanställning från Göteborgs Universitet, som visar att allt fler journalister väljer att lämna klimatbevakningen. Samtidigt sjunker antalet grävande reportage om klimatet. I en stad som Göteborg har man också sett hur allt färre debattörer och opinionsbildare med erfarenhet av fattigdom hörs i klimatfrågor.

Samtidigt står medieföretagen inför en annan svår fråga: att hitta affärsmodeller som gör att man når den unga publiken och att upprätthålla förtroendet i en tid av fragmentisering. SVT:s ståndpunkt är att journalistiken ska vara oberoende, men bolaget har tidvis fått utstå kritik från såväl klimatförnekare som de som menar att de inte gör tillräckligt. När Aftonbladet nyligen bestämde sig för att pausa ett framstående pris för den granskande klimatjournalistiken, blev det en symbol för de svårigheter som området står inför.

Många reportrar vittnar om att deras närvaro ofta blir som en sista utpost för demokrati. De har sett att allt färre söker sig till granskande journalistik när horisonten är klimatförändringarna. Det som en gång började som en bred samhällsrapportering har blivit en nisch. Då blir det journalistiska arbetet ännu viktigare: att inte rakryggat förmedla bilden av en själv som offer för någon annans agenda, utan att granska och ifrågasätta även de mäktigaste aktörerna – oavsett om de sitter i riksdagen eller bara har en varsinn flygresa.