Litteraturprofessorn Paula Henrikson undersöker i sin nya bok ”Poesi och geografi i människans tid” hur synen på det rurala och urbana håller på att förändras i vår samtid. Genom läsningar av tre poeter med stark anknytning till Öland – Anna Rydstedt, Lennart Sjögren och Göran Sonnevi – visar hon på ett nytt sätt att tänka kring plats och tillhörighet.

Boken kommer vid en tidpunkt då många svenska författare och kulturpersoner börjar ifrågasätta storstadslivets dominans. Den urbana poeten Marie Silkeberg berättade nyligen att hon inte längre identifierar sig som stadsmänniska. Stockholm och andra städer har förändrats till öde kontorslandskap och turistattraktioner, medan priset för att bo där har blivit oöverkomligt för många kulturarbetare.

Redan 2014 konstaterade Anna Hallberg i Dagens Nyheter att det blivit så dyrt att leva i innerstan att ingen vital litteratur längre skrivs där. När Kirunapoeten Wilma-Saga Persson nyligen slog ett slag för det ”vanliga livet” långt från storstaden, gjorde hon det som en kritik mot den utbredda hållningen att den som stannar kvar på sin hemort är en förlorare.

Den fascination för ett nomadiskt tillstånd som präglade en postmodern generation författare har sedan länge sinat. I stället gör kulturtidskrifter nu temanummer om jordbruk och obygden. Men det handlar inte om en nostalgisk tillbakablick, utan snarare om en nyfiken utåtblickning.

Ett planetariskt perspektiv

Henrikson erbjuder i sin bok en ingång till att förstå förhållandet mellan stad och land på nya sätt. Hon beskriver hur ett i vår tid nyfött fokus på det planetära – planeten som totalsystem – snarare än det globaliserade innebär att den tidigare nedvärderade provinsen framträder i ett nytt ljus.

Det planetära som tankefigur aktualiserar förbindelser på ett annat sätt än den globalisering som hänger ihop med pengaflöden, export och import. Värmeböljan i Europa bryr sig inte om nationsgränser. Urfolk i olika delar av världen går samman för att försvara sina livsmiljöer. Havet stiger överallt, även om det drabbar det globala syd hårdare än Skandinavien.

Poesins sårbara språk, menar Henrikson, är särskilt väl ägnat att närma sig den radikala etik som blir en nödvändig konsekvens av detta fokus på det planetära. Hon visar också hur postkoloniala filosofer som Gayatri Spivak och Édouard Glissant har banat väg för ett tänkande där det rurala och lokala är en produktiv utgångspunkt.

Arkipelagiskt tänkande

Glissant, som växte upp på karibiska Martinique, utvecklade begreppet ”arkipelagiskt tänkande” i motsättning till det kontinentala tänkandets systematiserande fågelperspektiv. Det arkipelagiska tänkandet är prövande, intuitivt och griper tag i det partikulära – i omgivningens floder och stenar. Ön representerar en mötesplats, kännetecknad av relationer och sammanträffanden.

Detta blir en tacksam ingång för Henriksons läsningar, som via en rikhaltig närläsning av Karlevistenen – Ölands äldsta runsten från 900-talet – så småningom zoomar in på de tre författarskap som alla delar en stark anknytning till Öland.

Anna Rydstedt och Lennart Sjögren är båda uppvuxna och under stor del av sina liv bosatta på öländska lantbruk, medan Göran Sonnevi skrivit en serie dikter från orten Ormöga dit han under decennier återvänt. Alla tre utvecklar de en särskild relation till platsen, men också till varandras författarskap.

Landskapets integritet

En stor behållning med Henriksons bok, som lyckas med konsten att vara både lärd och inbjudande, är hur hon med lätt hand visar på den mångfald av förbindelser som löper mellan olika texter – från bibeltexter och runstenar till den romantiske poeten Stagnelius och samtida vetenskap. Men också mellan text och yttre värld.

När två skildringar av sånglärkor liknar varandra kan det bero på en intertextuell relation, där den ena läst den andra. Men det kan också vara så att sånglärkornas särskilda sätt att flyga och sjunga får båda poeterna att, oberoende av varandra, tänka på pelare i luften.

Henrikson skriver att landskapets integritet är framträdande i de tre författarskap boken kretsar kring. I Sonnevis Ormöga-dikter räknar hon till ett sextiotal fågelarter och sjuttiosex arter av vilda och odlade växter. Artbestämningen blir en del av poetens pågående anknytning till landskapet. Ibland blir det fel, och han rättar sig i en senare diktsamling.

Det är ett uttryck för en uppmärksamhet på världen som sätter något annat än den egna jagutlevelsen i centrum. Möjligtvis finns det ett visst mått av maktanspråk i benämnandet. Samtidigt kan man inte förbise att artnamnen ofta har en egen poetisk lyskraft, som i Ann Jäderlunds senaste diktsamling ”Solen syns och solen svävar”.

Lokalt och globalt sammanvävt

I en omläsning av romantikern Stagnelius ”Suckarnes Mystär” – motiverad av diktarens öländska påbrå och de ekon hans diktning framkallar hos Sonnevi och Rydstedt – visar Henrikson hur människans begär har omvandlats från något naturligt kringskuret på tidiga 1800-talet till en närmast oändligt expanderande kraft som samtidigt undergräver den mark vi står på.

Både i de studerade dikterna och i Henriksons läsningar står förbindelserna mellan det lilla och det stora, mellan text och värld i centrum. I en tid där vi ständigt förväntas begära mer och agera på begäret, kan det att stanna på sin plats framstå som en motståndshandling snarare än ett uttryck för passivitet.

Poeten Bengt Emil Johnson skrev en gång att förtrogenhet med ett landskap ”leder till respekt för dess integritet – dess oöversättlighet”. Genom en sådan förtrogenhet blir landskap och naturmotiv utsiktspunkter snarare än tillflyktsorter och projiceringsytor.

En annan poet från Dalarna, Birgitta Lillpers från Orsa, har dragit saken till sin spets och slagit fast att man ska skriva om platser man känner väl, allt annat blir impressioner. Samtidigt innehåller hennes ”Anteckningar om hö” dikter skrivna från en resa till Manchester. Detta går ihop eftersom ”platser upprepas av varandra”, som Glissant uttrycker det. Lillpers ser sin hemorts industrihistoria speglas i stadsdelen Ancoats, som kallas industrialiseringens vagga.

Det lokala och partikulära behöver alltså inte förstås som insulärt i klassisk mening – som inneslutet eller inskränkt – utan i stället i Glissants mening: som förbindelsenoder. Förtrogenheten med en plats utgör grunden från vilken vi möter världen. Denna plats kan vara Kiruna, Orsa, Ormöga eller Stockholm.

Men om vi vill ägna oss åt ett planetariskt tänkande behöver vi börja med att lyfta blicken och uppmärksamma det vi har omkring oss: larver och gräs så väl som människor och bebyggelse. Kanske blir det lättare om vi har namn för det vi ser. Paula Henriksons bok erbjuder ett viktigt bidrag till denna diskussion om plats, tillhörighet och poesins roll i vår tid.