Isobel Hadley-Kamptz: Den tysta majoriteten går ut på gatorna – men vill någon lyssna?

Över 50 000 människor samlades i söndags i Stockholm för att demonstrera för en mer aktiv klimatpolitik. Enligt arrangörerna var det en av de största klimatmanifestationerna i Sverige på senare år, och den ägde rum efter en sommar präglad av extrem hetta, skogsbränder och torka över stora delar av Europa.

Demonstrationen samlade en bred allmänhet, inte bara organiserade aktivister. Många deltagare uppgav att de sällan eller aldrig tidigare engagerat sig politiskt, men att sommarens utveckling fått dem att ta sig ut på gatorna. De bildar en kontrast till de mer uppmärksammade aktioner där klimataktivister blockerat trafik eller limmat fast sig vid konstverk, och som under året lett till skärpta straff och en intensiv politisk debatt om demonstrationsfrihetens gränser.

Bakgrunden är den serie extremväder som drabbat Europa under 2023. Redan i maj nådde temperaturerna rekordnivåer i Sydeuropa, och värmeböljorna fortsatte sedan under juni, juli och augusti. Enligt Världshälsoorganisationen (WHO) har över 200 000 européer dött till följd av värmerelaterade orsaker under de senaste fyra åren. Det är en siffra som vida överstiger antalet dödsfall i trafiken under samma period, och ändå har frågan fått jämförelsevis liten politisk uppmärksamhet.

De höga temperaturerna har också fått konsekvenser för energiförsörjningen. Flera kärnkraftsreaktorer i Frankrike och Tyskland har tvingats minska sin produktion eller stänga av helt, eftersom flodvattnet som används för kylning blivit för varmt. Det har i sin tur lett till högre elpriser och ökat beroende av fossila bränslen, vilket undergrävt förtroendet för kärnkraften som ett pålitligt alternativ i ett varmare klimat.

I Sverige har debatten om klimatpolitiken hamnat i skuggan av andra frågor under valrörelsen. Regeringen, som tillträdde hösten 2022, har avskaffat koldioxidskatten på bensin och diesel, ett beslut som fått skarp kritik från både miljöorganisationer och delar av näringslivet. Samtidigt har elektrifieringen av transportsektorn och industrin gått långsammare än planerat, och flera analyser pekar på att Sverige riskerar att missa sina klimatmål.

Tidöpartierna har försvarat besluten med hänvisning till hushållens ekonomiska situation och behovet av konkurrenskraftiga energipriser. Men kritiker menar att man offrar långsiktiga klimatmål för kortsiktiga politiska vinster, och att signalerna till omvärlden är förödande för Sveriges trovärdighet i internationella klimatförhandlingar.

Inom oppositionen är läget inte heller oproblematiskt. Miljöpartiet är det enda parti som tydligt deklarerat att en återinförd koldioxidskatt och höjda drivmedelspriser kommer att krävas för att nå utsläppsmålen, medan Socialdemokraterna och Centerpartiet intagit en mer avvaktande hållning. Frågan har därmed blivit politiskt känslig, inte minst mot bakgrund av att stora väljargrupper i glesbygd är beroende av bilen i vardagen.

Söndagens demonstration kan ses som ett tecken på att klimatfrågan återigen håller på att mobilisera bredare grupper, efter en period där fokus legat på inflation, energipriser och kriget i Ukraina. Forskare och debattörer har länge varnat för att klimatförändringarnas effekter inte längre är något vi kan skjuta framför oss, och att de beslut som fattas under de kommande åren blir avgörande för framtida generationer.

Frågan är nu hur politikerna väljer att svara på det massiva folkliga stödet för en mer ambitiös klimatpolitik. Hittills har reaktionen från regeringshåll varit dämpad, och några nya politiska initiativ har inte presenterats. Samtidigt visar opinionsundersökningar att en majoritet av svenskarna är beredda att acceptera både högre skatter och förändrade levnadsvanor för att minska utsläppen. Om det finns en politisk vilja att lyssna återstår att se, men trycket utifrån lär inte minska.