Björn Wiman: I Sverige står Ulf Kristersson kvar med soppatorsk

I helgen väntas tusentals människor delta i en klimatmarsch i Stockholm. Den partipolitiskt obundna demonstrationen arrangeras av Naturskyddsföreningen, en av Sveriges största miljöorganisationer, tillsammans med över 200 andra organisationer. Inför marschen har Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman publicerat en debattartikel med skarp kritik mot regeringens klimatpolitik.

Wiman inleder med att teckna en bild av en extrem sommar: förtorkade gräsytor, björkar som fäller gula löv i augusti, hungerstenar och 4 000 år gamla mammutben i floden Donau, och kärnkraftverk som tvingas stänga. Redan 1966 befann sig författaren Per Olov Enquist i Oak Ridge i den amerikanska södern, där han följde medborgarrättsrörelsens demonstrationer mot segregation och rasism. Den upplevelsen blev grunden för dokumentärromanen ”Legionärerna” från 1968, en bok som med tiden blivit en modern klassiker om engagemang, medborgerligt samvete och envishet.

Wiman knyter an till Enquists fråga om vem man egentligen demonstrerar för, och om man är med eller bara står vid sidan. I dag, skriver han, är situationen en annan. Människor kan förlora jobbet för att de är aktiva i klimatorganisationen Rebellmammorna. Journalister kan hotas för att de rapporterar om klimatkrisen i public service, och statsministern har jämfört klimataktivister med totalitära krafter.

Kritiken mot regeringens politik är konkret. Wiman nämner slopad elbilspremie, sänkt skatt på fossila bränslen, miljardsatsningar på flyget och ett järnvägsnät som förfaller. Enligt en granskning från Klimatpolitiska rådet, ett oberoende organ som utvärderar regeringens klimatarbete, beräknas de samlade extrautsläppen från den förda politiken uppgå till 40 miljoner ton koldioxid. Sverige har enligt Wiman gått från att vara ett föregångsland till att bli ett av Europas värstingar och riskerar nu miljardböter för att EU:s klimatmål missas.

Klimatpolitiken har också betydelse för näringslivet. Wiman skriver att investeringsviljan i Sverige sjunker samtidigt som den gröna omställningen internationellt går allt snabbare. Han hänvisar till USA:s krig mot Iran och den fossila ekonomins sårbarhet som en påminnelse om hur bräcklig den nuvarande energimodellen är. För den energikrävande svenska gruv- och stålindustrin blir långsiktiga klimatregler och tillgång till fossilfri el allt viktigare. Utan tydliga politiska signaler riskerar Sverige att hamna efter i konkurrensen om framtidens investeringar.

Opinionsmässigt finns samtidigt stöd för en tuffare klimatlinje. En Novusundersökning visar att 45 procent av Moderaternas väljare vill ha en mer ambitiös politik än den nuvarande. Enligt en undersökning från Naturskyddsföreningen anser tre av fyra svenskar att det är viktigt att regeringen för en politik som gör att Sverige når sina klimatmål. I en underlagsrapport till Klimatpolitiska rådet från 2024 framkom att en tydlig majoritet vill höja skatten på varor och tjänster med stora utsläpp, bygga ut kollektivtrafiken och förbjuda inrikesflyg på sträckor där tåget tar mindre än tre timmar.

Wiman menar att förklaringen till regeringens politik finns i samarbetet med Sverigedemokraterna. Han beskriver utvecklingen som att klimatfrågan har förvandlats till en symbolstrid, där vetenskap hamnat i skymundan och där syftet är att markera mot vänstern och signalera förakt för exempelvis tåg, vindkraft, elbilar och biologisk mångfald. Det systematiska sabotaget, som han kallar det, handlar i grunden om att dränera människor på framtidstro och göra deras engagemang meningslöst.

Just därför, skriver Wiman, är manifestationer som helgens klimatmarsch viktiga. Han hänvisar till Enquists skildring av Vietnamdemonstranter i New York som stod kvar dag ut och dag in, trots att de blev häcklade och slagna. De fick så småningom en saklighet som Enquist beskrev som ofattbar. Man demonstrerar inte nödvändigtvis bara för att förändra världen, skriver Wiman. Man demonstrerar också för att världen inte ska förändra en själv.