Rekordvarmt i världshaven: ”Väldigt oroande”

Den globala yttemperaturen i världshaven, exklusive polarområdena, nådde den 22 augusti 21,1 grader. Det är den högsta uppmätta temperaturen sedan satellitmätningarna inleddes 1979 och slår därmed det tidigare rekordet från mars 2016, då havet mätte 21,0 grader. Det som gör årets siffra extra anmärkningsvärd är tidpunkten. Normalt sett brukar haven vara som varmast i mars eller april, efter att södra halvklotets sommar ackumulerat värme under flera månader. Att rekordet nu slås i slutet av augusti visar att haven inte bara är varma – de är exceptionellt varma.

Ola Kalén, oceanograf vid SMHI, är tydlig med att situationen väcker oro. Han påpekar att det som händer inte är en isolerad händelse utan en del av ett större mönster där värmen i haven ökar i en oroande takt. Och det finns fler faktorer som kan förvärra läget. Klimatfenomenet El Niño, som värmer upp östra Stilla havet, håller på att stärkas och väntas nå sin topp under vintern. Det innebär att det är högst sannolikt att vi kommer att se nya värmerekord innan året är slut.

De varma haven får konkreta konsekvenser för både livet i havet och vädret på land. Många marina organismer har en begränsad tolerans för vattentemperaturer. När värmen blir för hög tvingas fiskbestånd att flytta mot kallare vatten, vilket i sin tur påverkar hela ekosystem och fiskeindustrier världen över. Korallblekning är ett annat välkänt problem som förvärras av höga temperaturer, med förödande effekter på den biologiska mångfalden. Dessutom innebär det varmare vattnet att mer energi och fukt tillförs atmosfären. Det kan intensifiera stormar och leda till både kraftigare skyfall och längre perioder av extrem torka i vissa regioner.

Forskningen är entydig när det gäller orsaken. Haven absorberar runt 90 procent av den extra värme som växthusgaserna hindrar från att stråla ut i rymden. Den värme som nu syns i havet är därmed en direkt följd av de utsläpp som människan orsakat under mer än ett sekel. Kalén framhåller att haven redan har tagit emot en så stor mängd värme att en fortsatt uppvärmning under en tid är oundviklig, oavsett hur snabbt utsläppen minskar nu. Det som fortfarande går att påverka är hastigheten – och genom att minska utsläppen kan man ge ekosystemen en chans att anpassa sig.

Det finns dock internationella initiativ som syftar till att stärka havets motståndskraft. Förra året enades FN:s medlemsländer om ett historiskt avtal för att skydda den biologiska mångfalden på det öppna havet, ofta kallat High Seas Treaty. Målet är att skydda 30 procent av världshaven till 2030. Enligt Kalén är skyddade områden en viktig pusselbit, eftersom ekosystem som får vila har bättre förutsättningar att återhämta sig från stress och dessutom kan binda koldioxid mer effektivt. Det är ett steg i rätt riktning, men samtidigt ett långsamt sådant i jämförelse med den takt som värmen nu ackumuleras i haven.

Att rekordet står inför att slås igen är inte en fråga om om utan snarare om när. För forskare som Ola Kalén handlar det inte om att skapa panik, utan om att förstå allvaret i situationen och agera därefter. Haven är jordens största värmebuffert, men även den har sina gränser. När gränserna nås märks det tydligast i form av förstörda ekosystem, förändrade fiskemönster och ett mer extremt väder. Förutsättningarna för livet på jorden – både på land och till havs – hänger i mångt och mycket på att denna uppvärmning bromsas i tid.