Den kanadensiske bilderboksskaparen Jon Klassen befinner sig på ett hotell i Stockholm morgonen efter att ha landat i Sverige tillsammans med sin familj. Trots den långa resan från Los Angeles känner han ännu inte av någon jetlag. Anledningen till besöket är omfattande – han ska ta emot 2026 års Astrid Lindgren Memorial Award, en av världens mest prestigefyllda utmärkelser inom barn- och ungdomslitteratur.

Priset, som är förknippat med en prissumma på fem miljoner kronor, har ännu inte riktigt sjunkit in hos den 44-årige konstnären. Drygt fem veckor har gått sedan han fick det avgörande samtalet från Alma-juryns ordförande Boel Westin, men känslan av overklighet kvarstår.

”En del av mig tänker fortfarande ’nu lurade jag dem verkligen!'”, medger Klassen från en glittrig fåtölj på sitt hotellrum. Han beskriver känslan som både hedrande och något skrämmande, särskilt när han tänker på tidigare pristagare inom bilderboksgenren.

Bland de tidigare mottagarna som gjort särskilt starkt intryck på honom nämner han Kitty Crowther och Eva Lindström. ”De är mina husgudar”, förklarar han, och betonar hur mycket deras arbeten har betytt för hans egen konstnärliga utveckling.

## Genombrott med en stulen hatt

För femton år sedan, 2011, fick Klassen sitt stora genombrott med bilderboken ”Jag vill ha min hatt”. Berättelsen om en trulig björn som blivit av med sin partyhatt blev snabbt en internationell succé. Bokens framgång kan till stor del tillskrivas dess bitska humor och det koncentrerade drama som utspelar sig mellan björnen och en hare som stulit hatten.

Den lilla haren, som är betydligt mindre än den stora björnen, har valt att leva farligt. Stölden var ingen handling av desperation eller nöd, utan något annat. ”Det var en stöld för stöldens skull, en känslomässig handling. Kanske till och med en överilad sådan”, förklarar Klassen.

Han utvecklar vidare sitt resonemang om bokens djupare teman. En hatt är inte ett livsviktigt objekt, men det är just det som gör berättelsen emotionellt intressant. ”Den handlar om att älska någon eller någonting så djupt att man inte kan leva utan det. I grunden är det en bok om kärlek”, säger han.

## Från animatör till författare

Att Jon Klassen skulle bli en internationellt hyllad bilderboksskapare var långtifrån självklart. Uppvuxen i Kanada utbildade han sig först till animatör. Som ung vuxen flyttade han till Los Angeles där han arbetade med att rita miljöer till storfilmer som ”Kung fu panda” från 2008 och ”Coraline” från 2009.

Under denna tid började dock en kreativ frustration byggas upp inom honom. För att få utlopp för denna började han teckna egna bilder vid sidan av sitt ordinarie arbete. Det var när han vågade kombinera sina bilder med text som något magiskt uppstod.

”Jag hade ingen tanke på att det skulle bli böcker. Jag visste ärligt talat inte att man kunde göra böcker på det viset. Men jag tyckte om mötet mellan bild och text, och hur det utvecklades. Det var som att det passade mig, mitt sätt att tänka och uttrycka mig”, minns han.

Gradvis spreds Jon Klassens bilder och han fick några illustrationsuppdrag. Detta ledde så småningom fram till genombrottsboken ”Jag vill ha min hatt”. Han hade stor respekt för skrivandet, vilket gjorde att han initialt begränsade sig till dialog i boken. Den klassiska berättarrösten, som förklarar hur allt är, vågade han inte ta sig an förrän senare i sin karriär.

## En unik konstnärlig stil

Under de senaste femton åren har Jon Klassen byggt upp en imponerande bibliografi. Hans böcker spänner från roliga fabler om kaxiga småfiskar och lomhörda sköldpaddor till den ovanligt vänliga skräckisen ”Dödskallen” från 2023. Ett genomgående drag i hans verk är de filosofiska undertonerna och de medvetet minimalistiska miljöerna som påminner om scenrum.

”Jag gillar att skapa karaktärer som framstår som att de blivit nedsläppta i berättelsen. Lite så som jag känner mig i verkliga livet”, förklarar Klassen. Hans djurkaraktärer verkar ständigt ställa sig frågorna: ”Okej, vad gör jag här? Vad händer? Vad är det här för något, egentligen?”

Inspirationen till sina djurkaraktärers frågande och smått skeptiska uppsyn har en konkret källa. I slutet av 2000-talet, när han bodde i Los Angeles, lärde han känna en katt som skulle komma att bli avgörande för hans konstnärliga uttryck. Till Halloween det året köpte han en humla-kostym och klädde ut katten.

”Jag kommer aldrig att glömma hur hon tittade på mig. Hon var en gammal, majestätisk och vänlig katt. Och så tryckte jag in henne i den där urfåniga kostymen”, berättar han. Den bilden har han burit med sig sedan dess, och den har blivit fundamental för hans karaktärsteckningar.

## Djur som mystiska varelser

Klassen är medveten om den särskilda dynamiken som uppstår när han använder djur som karaktärer i sina böcker. ”Djur är sådana mystiska varelser i sig själva. När jag använder dem i mina böcker, så är jag medveten om att jag exploaterar dem – även som karaktärer”, säger han.

Han jämför processen med att klä på figurerna en humla-kostym varje gång han skapar en bok. Samtidigt har han omvandlat och förädlat den känslan till ett sorts visuellt uttryck: ”Hallå, vad gör jag här då? Vad vill du mig?”

Klassen beskriver sina karaktärer som skådespelare där han själv är regissören som ska få dem att agera. Precis som sin upphovsperson föredrar de att undvika alltför mycket action. Som läsare har han alltid varit känslig och uppskattar lugnet i berättelser. Men det är här bilderbokens unika form kommer till sin rätt.

”Man har bläddringen, så det mest dramatiska eller läskiga kan man nästan alltid lägga mellan sidorna”, förklarar han. Detta tekniska grepp gör det möjligt att hantera starka känslor och dramatiska vändningar på ett sätt som ger läsaren kontroll över tempot.

I kväll kommer Jon Klassen att ta emot Astrid Lindgren Memorial Award i Konserthuset i Stockholm, en högtidlig ceremoni som bekräftar hans position som en av vår tids mest betydelsefulla bilderboksskapare.