”Trettondagsafton” blir en lättsam klackspark mitt i allt tungt stöveltramp

Göteborgs stadsteater har just nu en uppsättning av Shakespeares ”Trettondagsafton” som medvetet blandar högt och lågt, klassiskt och samtida. I en recension av Isa Andersson beskrivs resultatet som både välspelat och underhållande.

Pjäsen är en av Shakespeares mest älskade komedier. Den handlar om Viola, som efter ett skeppsbrott hamnar i Illyrien och förkläder sig till en ung man vid namn Cesario. Hon blir budbärare i hertig Orsinos kärleksärende till grevinnan Olivia, men Olivia förälskar sig i Cesario – det vill säga i Viola. Därmed följer en rad förväxlingar där kärlek, identitet och begär trasslar in sig i varandra. Texten har också länge lockat regissörer att utforska frågor om kön och sexualitet.

Den aktuella uppsättningen har tydliga samtidsmarkörer. MC-dekaler möter glammiga smycken, och scenografin rymmer såväl hårda som mjuka uttryck. Det är en visuell blandning som för tankarna till gatans estetik i möte med en glittrig festkultur. I recensionen lyfts detta fram som ett medvetet grepp för att förlägga pjäsens frågor till vår egen tid.

Även musiken spänner över vida fält. Aerosmiths rockklassiker ställs mot Gloria Gaynors ”I Will Survive”, en låt som sedan decennier haft en särställning som hbtq-hymn. Valet av låt väcker associationer till överlevnad, styrka och frigörelse – teman som ligger nära pjäsens behandling av rollspel och förändrade identiteter. Att låta dessa olika musikaliska världar mötas ökar föreställningens dynamik och förstärker känslan av att historien utspelar sig på en plats där konventioner kan brytas.

Recensenten Isa Andersson understryker att föreställningen är välspelad. Ensemblen behärskar både de komiska och de mer ömsinta partierna, och samspelet skapar en rytm som håller berättelsen levande. Uppsättningen lyckas samtidigt vara trogen mot Shakespeares text och öppen för nutida tolkningar. Det är en balansgång som kräver precision, och enligt recensionen fungerar den.

Göteborgs stadsteater har en lång historia av att sätta upp både klassiska och nyskrivna verk. Som en av Sveriges ledande institutionsteatrar har den en viktig roll i det svenska kulturlivet. Shakespeareuppsättningar är ständigt återkommande, ofta i nya dräkter – både bildligt och bokstavligt. Genom att låta kostym, scenografi och musik bära samtida referenser kan teatern visa att de gamla texterna fortfarande har något angeläget att säga.

Det här är inget unikt för Göteborg. Under senare år har flera svenska teatrar valt att tolka Shakespeare utifrån moderna perspektiv. Klassiker har flyttats till nutida miljöer, ibland till samhällsinstitutioner, ibland till företagsvärldar. Man har låtit popmusik ersätta originalets mer stillsamma ton och man har lyft fram de queera tolkningar som länge funnits implicita i pjäserna. ”Trettondagsafton” är ett särskilt tacksamt exempel, eftersom hela handlingen bygger på att en kvinna klär ut sig till man och att andra karaktärer reagerar på det.

Att Shakespeare fortsätter att engagera teaterpubliken är knappast förvånande. Hans pjäser handlar om grundläggande mänskliga erfarenheter: kärlek, makt, svek, lust och längtan. Men varje tid behöver hitta sitt eget språk för att locka fram det som är levande i texten. I den aktuella uppsättningen tycks det språket finnas i en blandning av populärkultur, visuella markörer och ett spel som tar fasta på både humor och allvar.

Enligt Isa Andersson är slutresultatet en föreställning som är både underhållande och välgjord. Den bjuder in till skratt och eftertanke, och visar att en 400 år gammal pjäs kan fungera som en spegel för vår egen tids frågor. För den som vill se en klassiker med samtida puls kan uppsättningen på Göteborgs stadsteater vara väl värd ett besök.