Språkexperten förtydligar: Skillnaden mellan ”att” och ”och” i skriftspråk

I dagligt tal uttalas både ”att” och ”och” ofta som [å], vilket skapar förvirring när vi ska uttrycka oss i skrift. Språkexperter ger nu tydliga riktlinjer för när du bör välja det ena eller det andra.

När ett verb i infinitiv följer efter ordet som uttalas [å], rekommenderas att du använder infinitivmärket ”att” i stället för konjunktionen ”och” i standardskrift. Det korrekta är alltså ”sluta att köpa” eller ”passa på att köpa” – inte ”sluta och köpa” eller ”passa på och köpa”.

För tidsböjda verb gäller däremot andra regler. Här används ”och” för att samordna verben, oavsett om det rör sig om så kallade pseudosamordningar som i ”Han fortsätter och tjatar” eller vanliga samordningar som i ”Hon spelar och sjunger”.

I vissa fall kan både pseudosamordning med ”och” och infinitiv med ”att” ha samma innebörd. Exempelvis betyder ”Han fortsätter och tjatar” samma sak som ”Han fortsätter att tjata”. I sådana fall blir det en stilfråga – pseudosamordningen passar bättre i informella sammanhang, medan att-infinitiven lämpar sig mer för formella situationer.

Detta förklarar Johanna Ledin, språkexpert som besvarar läsarfrågor i samarbete med Språktidningen och Språkrådet.

Valet mellan ”att” och ”och” är inte bara en fråga om grammatisk korrekthet utan också om textens stilnivå och sammanhang. I professionella och formella texter, som rapporter, akademiska uppsatser eller officiella dokument, är det ofta lämpligare att använda ”att” för att markera infinitiv. I mer vardagliga och informella sammanhang, som blogginlägg, personliga berättelser eller skönlitteratur, kan ”och” fungera väl och till och med bidra till en mer levande, talspråklig ton.

En annan språkfråga som besvaras gäller pluralformen av ordet ”nästa” i betydelsen medmänniska. En läsare undrar om formen ”nästor” kan användas.

Språkexperten Linnea Hanell förklarar att även om ingenting formellt hindrar användningen av ”nästor”, finns denna form inte med i Svenska Akademiens ordlista eftersom den inte anses vara en del av det skriftliga standardspråket.

”Sådant kan dock ändras, så att en ordform som tidigare inte ansågs ingå i standardsvenskan plötsligt anses göra det, och det sker genom att den formen börjar användas i skrift,” förklarar Hanell. Hon tillägger att i sammanhang där man inte vill dra uppmärksamhet till sitt språkbruk kan det vara bättre att hitta en annan formulering.

Detta belyser ett viktigt fenomen i språkutvecklingen – standardspråket är inte statiskt utan förändras över tid genom hur människor faktiskt använder språket. Ord som en gång ansågs felaktiga eller talspråkliga kan så småningom bli accepterade som en del av standardspråket om de används tillräckligt ofta i skrift.

Båda dessa språkfrågor påminner om att svenska språket, liksom alla levande språk, ständigt utvecklas. Vad som betraktas som korrekt språkbruk är inte hugget i sten utan förändras genom användarnas val och praxis. Samtidigt finns det etablerade regler och rekommendationer som hjälper till att upprätthålla en gemensam språklig standard för tydlig kommunikation.

För den som vill veta mer om språkfrågor rekommenderas Språkrådets frågelåda, som finns tillgänglig online på frageladan.isof.se.