Efterlängtad nyutgåva: I väntan på att kometen ska göra hela världen till mos

I klimatkrisens skugga får Tove Janssons komet förnyad kraft

Den klassiska frasen ”med förnyad aktualitet för vår tid” används ofta slentrianmässigt om äldre litterära verk. Men när det gäller Tove Janssons ”Kometjakten” från 1946 är orden faktiskt helt sanna. Berättelsen om en brinnande komet som obarmhärtigt närmar sig jorden har känts aktuell för läsare ända sedan bokens tillkomst.

Den ursprungliga versionen skrevs i andra världskrigets efterdyningar – en tid präglad av förödelse, miljontals döda och hemlösa flyktingar över hela Europa. Atombomberna hade just utplånat två japanska städer. Som författaren Andri Snær Magnason uttrycker det i förordet till en ny jubileumsutgåva: ”Mänskligheten hade skapat sin egen komet”.

Denna jubileumsutgåva, vackert formgiven med en faksimil av originalet från 1946, ger dagens läsare möjlighet att upptäcka berättelsen som den ursprungligen skrevs. Jansson bearbetade texten tre gånger under sitt liv – eller ”städade” som hon själv uttryckte det – samtidigt som hon oroade sig för att något väsentligt gick förlorat i processen.

Mycket forskning har ägnats åt förändringarna som så småningom ledde fram till den slutgiltiga versionen, ”Kometen kommer”. Antikvariska exemplar av de tidigaste utgåvorna har blivit eftertraktade samlarobjekt. Jubileumsutgåvan kompletteras av ett efterord av Janssonexperten Sirke Happonen, men saknar dessvärre några av de akademiska källor som skulle kunna fördjupa förståelsen av verkets utveckling, exempelvis Agneta Rehal-Johanssons avhandling ”Den lömska barnboksförfattaren”.

Parallellt med jubileumsutgåvan har en bilderboksversion, ”Mumintrollen och den fallande stjärnan”, nyligen utgivits på Bonnier Carlsen. Cecilia Davidsson och Maya Jönsson har där förkortat och nyillustrerat berättelsen. Tanken tycks vara att göra historien tillgänglig för en yngre publik, men resultatet blir något av ett surrogat jämfört med Janssons originalverk.

När Jansson 1956 reviderade sin berättelse under titeln ”Mumintrollet på kometjakt” tonade hon ned mycket av den ursprungliga versionens lekfullhet. Bibliska referenser och exotiska inslag försvann, liksom mycket av det färgstarka språket. Det parodiska, pratsamma äventyret dämpades, kanske påverkat av det kalla krigets ångestladdade atmosfär.

I den slutgiltiga versionen från 1968, ”Kometen kommer”, anpassades historien för att passa in i den åtta böcker långa muminsviten som skulle avslutas med ”Sent i november” 1970. Här skapade Jansson en utvecklingspsykologisk båge som både fördjupade och i viss mån trivialiserade karaktärerna. Den medelålders Jansson ”fånifierade” exempelvis Snorkfröken, som i den unga Janssons ursprungliga version var betydligt djärvare. Detta har fått generationer av läsare att missuppfatta genusperspektivet i författarskapet.

Även Muminmamman genomgick förändringar. I originalversionen från 1946 använder hon uttrycket ”Olycksbarn!” till Sniff när han välter ut kaffekoppen vid frukostbordet – en skarpare ton än den omhändertagande figur många läsare känner från senare versioner.

Åttio år efter den första publiceringen läser vi nu berättelsen i klimatkrisens tid. Kometen kan ses som en metafor för den katastrof vi själva skapat. Vi spejar mot himlen, tyder tecken och söker tröst och glädje i fest och dans, trots att avgrunden gästar oss – ett typiskt jansonskt uppror mot både totalitära krafter och uppgivenheten inför tanken att allt ska ”bli mos”.

Den brännande frågan i Janssons berättelse är fortfarande aktuell: Vilket samhälle är det egentligen vi försvarar? Och är inte Mumintrollet, vars karaktär mognar genom de olika versionerna, en symbol för omsorgsmoralen när han både tänker på hur ”rädd jorden måste vara” och samtidigt känner hur ”förfärligt mycket han älskade allting”?