Anders Svensson: Spelar Sverige mot Nederländerna eller Holland?

Språkexperter ger svar på vanliga frågor om svenska språket. Två läsare har vänt sig till språkspalten med frågor som rör hur vi använder ord om siffror och bokstäver – frågor som visar på intressanta skillnader mellan matematisk precision och vardagligt språkbruk.

Den första frågan kommer från Malin, som besökte en fotbollsmatch och reagerade på hur antalet besökare presenterades. Under matchen meddelades att ”dagens publiksiffra är 17 964”, vilket fick henne att fundera över varför man använder ordet publiksiffra när 17 964 egentligen är ett tal och inte en siffra. I strikt matematisk mening är siffror de enskilda tecknen från noll till nio, medan tal är de kvantiteter som bildas när siffror kombineras.

Gabriella Sandström, som besvarar frågan, erkänner att det kan verka ologiskt att använda ordet siffra när man egentligen syftar på ett tal som betecknar ett antal. Men hon förklarar att denna användning är djupt rotad i det svenska vardagsspråket. Publiksiffra är ett etablerat ord som funnits med i Svenska Akademiens ordlista under lång tid. Ordet togs även upp i den historiska Svenska Akademiens ordbok redan 1955.

För att illustrera hur vanligt förekommande uttrycket är har Sandström sökt i en omfattande databas över presstexter, där hon fick över 90 000 träffar på ordet publiksiffra. Detta visar att användningen inte bara är accepterad utan också mycket frekvent i både journalistiska och vardagliga sammanhang.

Situationen beskrivs som ett klassiskt exempel på hur den exakta definition som används inom ett fackområde – i detta fall matematiken – krockar med allmänspråkets mer flexibla och pragmatiska användning av ord. Den ursprungliga och tekniskt korrekta betydelsen av siffra är visserligen ”tecken för något av de nio första heltalen eller noll”, men språket utvecklas och anpassas efter hur människor faktiskt använder det.

Svensk ordbok har därför utökat definitionen av siffra till att också omfatta betydelsen ”antal”. Ordboken ger konkreta exempel på denna utvidgade användning, som ”åttatusen åskådare är en bra siffra” och ”siffran för valdeltagandet var 82 procent”. Sandström visar förståelse för att detta bruk kan irritera dem som föredrar att hålla fast vid den ursprungliga, exakta betydelsen, men konstaterar att den utvidgade betydelsen är så pass etablerad att den måste erkännas som en giltig del av språket.

Den andra frågan, också från en läsare vid namn Malin, handlar om hur man korrekt skriver när man vill beskriva flera exemplar av bokstaven b. Osäkerheten gällde huruvida man ska skriva ”b:n” eller ”b:na” i en mening som ”De fyra b:na i…” eller ”De fyra b:n i…”

Adam Horn besvarar denna fråga och ger ett tydligt svar: I bestämd form plural är den korrekta stavningen b:na, medan man i obestämd form skriver b:n eller bara b. Detta följer det naturliga mönstret för svenska substantiv av ett-genus som slutar på en vokal.

För att göra förklaringen tydligare använder Horn en pedagogisk jämförelse med ett vardagligt ord. Han visar hur böjningsmönstret fungerar genom att först exemplifiera med ordet äpple: ett äpple, två äpplen, de där äpplena. Sedan applicerar han samma logik på bokstaven b, där han skriver ut hur bokstaven faktiskt uttalas för att göra mönstret mer uppenbart.

När man uttalar bokstaven b säger man ”be”, även om vi skriver det som bara ”b”. Därför blir böjningen: ett be, två ben, de där bena. I skriven form med användning av kolon blir det då: ett b, två b:n, de där b:na. Kolontecknet ersätter helt enkelt det ”e” som hörs i uttal men inte skrivs ut när bokstaven står ensam.

Denna förklaring visar hur svenska språkets stavningsregler följer logiska mönster, även när det gäller specialfall som enskilda bokstäver. Genom att tänka på hur ordet låter när det uttalas blir det lättare att förstå hur det ska böjas och skrivas korrekt.