Passionerad precision i en roman som höjer sig skyhögt över det medelmåttiga

Den danska författaren Madame Nielsen har lyckats med konststycket att fånga den dödliga skönheten hos eld i sin roman ”Lamento”, som nyligen har utkommit på svenska i översättning av Jonas Rasmussen. Romanen, som gavs ut på Ersatz förlag och omfattar 176 sidor, utforskar förälskelsens destruktiva kraft genom en berättelse som börjar med en eldsvåda och utvecklas till en himlastormande passionshistoria.

Berättelsen inleds med en filmiskt fulländad eldsvåda i Paris. En nyförälskad kvinna och man ska sova över hos en vän, men råkar starta en brand som de själva överlever men där den unga kvinnan som bor i lägenheten omkommer. Denna tragiska händelse blir en slags initiation i förtvivlad romantik och en återkommande hemsökelse genom hela romanen, gestaltad som en dödsängel med vingar av eldslågor.

Romanen är konstruerad som en lång monolog där en kvinna berättar för sin vuxna dotter om den passionerade kärlekshistorien med dotterns pappa. Nielsen behärskar konsten att återge både den magnifika hettan och det flammande kaoset, inte bara i de brinnande byggnaderna utan framför allt i kärlekshistorien själv.

Det språkliga uttrycket i ”Lamento” är anmärkningsvärt. Nielsen använder ett högaffektivt språk som är svulstigt, storvulet och patetiskt, samtidigt som det är känsligt och ömsint. Denna balansgång mellan det explosiva inre och den medvetna yttre formen har översättaren Jonas Rasmussen lyckats överföra till svenskan med suverän inlevelse. Språket är vilt och vansinnigt skarpt, men aldrig hysteriskt eller ofokuserat.

Romanens centrala frågeställning kretsar kring kärlekens natur. Nielsen beskriver förälskelsen som en katastrof som inte känner några gränser, som berusar sig på sig själv och kastar sig ut i det ovissa. Det är en beskrivning av besatthet snarare än kärlek, där själva objektet för passionen blir det minst intressanta. Galenskapen är densamma oavsett vad den fokuserar på.

Parets möte skildras som en synkron dans mellan två ”brinnande dockor i snören”. Berättarjaget beskriver förälskelsen som både pervers och oskuldsfull, aningslös och full av begär. Citatet ”Il n’y a pas d’amour” – det finns ingen kärlek – upprepas som en melankolisk refräng genom texten.

Den inledande symbiotiska elden övergår gradvis i melankoliskt förfrämligande. Förhållandets nedgång gestaltas genom en rad nedbrytande ögonblick, som när berättarjaget omedvetet bryter förälskelsens bubbla med några förflugna ord om framtida vänskap. Här börjar överensstämmelsen mellan de älskande att lagga, och förälskelsen kan inte övergå i den lugna gemenskap som eftersträvas.

Den starka miljögestaltningen ger romanen ytterligare djup. Paret bor i Köpenhamn men ger sig ut på flera resor, bland annat runt i Afrika. Nielsen visar att yttre landskap fungerar som speglar för inre landskap, och att skönhetsupplevelsen kan bli så inåtvänd att den gränsar till narcissism. På en resa till en herrgård med utsikt över den Sydfynska arkipelagen kan berättarjaget endast minnas ”oss” – förälskelsen vill erövra världen men möter bara sig själv.

Madame Nielsen är inte bara romanförfattare utan även performancekonstnär som genomgått flera skiften i sin skepnad. Hon har bland annat iscensatt sin egen död och återuppståndelse, och har tidigare skrivit under namnet Claus Beck-Nielsen. Denna erfarenhet av transformation och teater genomsyrar ”Lamento”, där mannen i berättelsen arbetar med just teater.

Romanens styrka ligger i dess förmåga att ta ordens makt på allvar. Nielsen skriver att ”en mening kan döda en människa, språket skapar och förgör”. Det är denna insikt som genomsyrar hela verket och gör det till något mer än en vanlig kärleksroman.

”Lamento” är en storslagen skildring av förälskelse som misslyckas med att bli kärlek. Det är en roman som vågar vara överrumplande, som tar sig friheten att använda flämtande adjektiv, andlöshet och drama på ett sätt som kontrasterar mot mycket av dagens kvalitetslitteratur. Där många samtida författare håller sig till ett behärskat språk och rudimentärt hantverk, kastar sig Nielsen ut i passionerad precision.

Romanen utmanar läsarens världsbild och visar på livets storhet genom sitt modiga språkliga grepp. Den ställer frågan om människorna i denna teatraliska relation verkligen möter sig själva, eller om de bara är tomma speglar för varandras drömmar och längtan. Det är en fråga som fortsätter att eka långt efter att sista sidan är läst.