Debatten om särskrivningar har pågått i över 140 år i Sverige, långt innan sociala medier gjorde fenomenet till en folkrörelse av språkpoliser. Men det som ansågs vara fel då är inte nödvändigtvis fel i dag – och tvärtom. Språkets normer förändras ständigt, något som blir tydligt när man gräver i historien.

År 1886 publicerade språkvårdaren Nils Linder ”Regler och råd angående svenska språkets behandling i tal och skrift”. I den suckade han tungt över vad han kallade ”en beklaglig ytterlighet” – att vanliga och tydliga sammansättningar hade börjat delas upp i två ord. Bland de värsta syndarna räknade han uttryck som ”knapp handel”, ”lama sjalar”, ”rak salong”, ”biljett kontor”, ”filt hatt” och ”universitets stad”. Enligt Linder var detta ett växande problem som tilltagit under 1870-talet.

Ironiskt nog skulle Nils Linder själv sannolikt ha blivit utpekad som språkbov av dagens näthatare. Han förespråkade nämligen skrivsätt som i dag betraktas som helt uppenbara särskrivningar: ”inbördes krig”, ”stup full”, ”ultra konservativ”, ”ty värr”, ”å nyo” och ”gent emot”. Med sina egna kriterier skulle han enligt dåtidens rekommendationer kunna klassas som en ”ärke bof”.

140 år senare har kampen mot särskrivningar blivit något av en nationalsport. På sociala medier skrattas det och förfasas över felaktiga uppdelningar av ord. Men faktum är att svenskar alltid har särskrivit, och Nils Linder var inte den förste som klagade på det. Skillnaden ligger i vad som anses vara korrekt.

Linder själv dömde ut ”grof smed” men uppmanade samtidigt till att skriva ”huru vida”, ”lika lydande” och ”pin färsk”. Med tiden har etablerade uttryck i allt högre grad kommit att uppfattas som en enhet, vilket lett till att benägenheten att skriva ihop orden till ett har ökat. Visserligen går det fortfarande att följa Linders princip och välja ”spik nykter”, ”splitter ny” och ”stock konservativ”, men för att särskrivningen inte ska kännas konstig krävs att båda orden betonas separat. När orden skrivs ihop som ”spiknykter”, ”splitterny” och ”stockkonservativ” får de en annan accent med huvudbetoning på första stavelsen.

En del av fascination kring särskrivningar ligger i humorpotentialen. En ”skumtomte” är en godissort, medan en ”skum tomte” beskriver en misstänkt figur. ”Pingvinstänger” är likaså en godistyp, medan ”pingvin stänger” ger bilden av en fågel som utför en märklig handling. Komiken uppstår genom ordklassbytet där sammansatta substantiv i stället blir ett adjektiv eller verb kombinerat med ett substantiv.

Ibland fungerar skämten även utan ordklasskiften. Det kan ske när ett sammansatt substantiv delas upp och det första ordet uppfattas som en titel, som i ”herr toalett”, ”jungfru olivolja” och ”grevé ost”. Sådana exempel sprider sig snabbt på sociala medier och bidrar till att hålla debatten vid liv.

Språknormerna förändras långsamt men obönhörligt. Om 140 år, omkring 2166, skulle en framtida motsvarighet till Nils Linder förmodligen skratta och skälla på dagens särskrivningar som ”i alla fall”, ”så att säga” och ”till slut” – uttryck som i dag betraktas som helt korrekta. Kanske skulle framtidens språkvårdare till och med tycka att dagens skrivsätt var både ”förjävligt” och ”åthelvete” – två exempel på ord som redan nu börjar smälta samman i talspråket.

Den här utvecklingen visar att språk är levande och föränderligt. Det som en generation betraktar som grundläggande regler kan av nästa generation ses som föråldrat. Samtidigt fortsätter debatten om rätt och fel att engagera. Särskrivningar kommer alltid att provocera och roa, oavsett om vi befinner oss på 1880-talet eller i framtiden.

Det intressanta är att båda sidorna i debatten – både de som särskriver och de som klagar på det – egentligen deltar i samma process: språkets ständiga förändring och anpassning till hur vi faktiskt talar och tänker. Nils Linders frustrationer från 1886 ekar fortfarande i dagens kommentarsfält, ett bevis på att vissa debatter aldrig riktigt tar slut.