Ångestskrik och jubel när Dantes klassiker möter valrörelsens Sverige

Örebro Teater spelar just nu en uppsättning av ”Den gudomliga komedin”, fritt inspirerad av Dante Alighieris klassiska verk från 1300-talet. Föreställningen är två timmar och trettio minuter lång, med paus, och ges på Örebro Teater. Regi och koreografi har Nina Rudawski och Ossi Niskala svarat för. I rollerna syns Katarina Krogh, Hanna Lekander, Mathilda Lindström, Lukas Nilsson, Josef Säterhagen och Ellen Vestermark. Dansare från Folkdansgillet Nerkia, Örebro Folkdansgille och Wadköpings Folkdansgille medverkar.

Scenografin är skapad av Siri Areyuna Wilhelmsson, ljusdesign av Maja Lindström och maskdesign av Giovanni Indelicato. Brenda El Rayes står för komposition och ljuddesign, medan Linda Forsell är dramaturg.

Dante Alighieri (1265–1321) skrev ”Den gudomliga komedin” under 1300-talet. Verket består av hundra sånger och räknas till världslitteraturens mest betydelsefulla texter. Diktens jag leds genom helvetet, skärselden och paradiset av den romerske poeten Vergilius (70–19 f.Kr.). I slutändan väntar Beatrice, Dantes älskade. I uppsättningen på Örebro Teater gestaltas Vergilius av en grupp folkdansare i röda mössor, medan publiken tilldelas rollen som Dante.

Redan innan publiken har slagit sig ner störs den av osaliga andar. En älg med jättekrona söker en plats, och människor med ficklampor irrar omkring. De tycks befinna sig i limbo, utan att veta vart de ska. På så sätt blir publiken från första stund en del av föreställningen.

Den gudomliga komedin är ett av de mest inflytelserika verken i västerländsk litteratur. Genom seklerna har det inspirerat konst, musik, film och teater. Verket skildrar inte bara en resa genom ett religiöst kosmos, utan också mänskliga tillkortakommanden. Dante skrev in sina samtida i helvetet och skärselden, vilket gör att texten rymmer både tidlösa frågor och konkreta samtidskommentarer.

Kritikern Ingegärd Waaranperä har sett föreställningen och skriver att Dantes helveteskretsar har fått moderna namn: Rädslan, Kärleken, Identiteten, Egoismen, Passiviteten och Trolösheten. Nätdejtande, en gråtande surrogatmamma och Maradonafotbollar som flyger genom luften finns bland de moderna plågorna. Rader av svenska poeter vävs in som ljusglimtar, och citatet ”Vårt behov av tröst är omättligt” finns med. Enligt recensenten är första akten en svindlande blandning av Dantes eviga teman och samtidens oro. Inga skyldiga pekas ut och inga namn nämns, vilket gör att föreställningen kan komma nära svensk politik och samtid utan att fastna i enskilda händelser. Precision och nyanser kan gå förlorade, menar hon, men i stället finns en frustande begåvad, arg och besjälad ensemble med Hanna Lekander som karismatisk lekledare.

Föreställningen som recensenten såg gavs kvällen före valdagen, efter månader av hatfyllda utspel och skrämmande framtidsvisioner. Det är en passande inramning, skriver Waaranperä. Dante hade gudsriket för ögonen, men det han framför allt skildrade var människorna sådana de levde: hur de svek, bedrog, skadade och lurade varandra. Han namngav sina samtida i helvetets nio kretsar.

Genom scenerna vandrar Dante och Vergilius. Färjkarlen Charon drar en roddbåt över floden till dödsriket, dimmorna ligger tunga och ensemblen dansar, sjunger, slåss och skriker. Mitt i kaoset köar de till en portabel toalett. Efter pausen byter föreställningen karaktär. Skärselden tolkas helt i dans och akrobatik, som en bild av allt som ska orkas, hinnas med och stås ut med. Här tycker recensenten att den dramaturgiska kraften klingar av. Det koreografiska uttrycket blir monotont och väl långt.

Slutet gottgör dock mycket. I paradiset dansas hambo till mjuk, eggande folkmusik. Till slut samlas ensemble och publik utanför teatern och sjunger tillsammans. Recensenten beskriver det som en märklig upplevelse dagen före valet – alla sjöng med.

Uppsättningen är ett exempel på hur klassiska texter kan bearbetas för att spegla samtiden, en trend som blivit allt vanligare inom svensk teater. Flera teatrar arbetar med publikens delaktighet, där publiken inte bara ser en berättelse utan också görs till en del av den. Genom att byta ut medeltidens syndkatalog mot moderna plågor skapas en föreställning som både underhåller och kommenterar tiden vi lever i. De medverkande folkdansarna från Närke och Örebro förankrar verket lokalt, samtidigt som Dantes frågor om tro, tvivel och mänskligt svek fortsätter att engagera.