Uppsprättade inälvor i knarkrusig opera om opioidkrisen

Blodiga hästtarmar hänger över scenkanten på Norrlandsoperan i Umeå. Där har Missy Mazzoli och Royce Vavreks opera ”The Galloping Cure” nått sin kulmen i andra akten. Den samhällssatir som präglat första akten har övergått i splatter, och ensemblen ligger i drivor på scen med stympade kroppsdelar, bräkande som får.

Operan, som uruppfördes i Edinburgh för några veckor sedan, har av The Times utnämnts till en av århundradets främsta operor. Den rymmer såväl absurd humor som mörkt allvar och har väckt stor uppmärksamhet i den internationella operavärlden. För Norrlandsoperan handlar det om en av de mest ambitiösa satsningarna på senare år.

Ämnet är opioidkrisen, ett av USA:s allvarligaste samhällsproblem med hundratusentals dödsfall under de senaste två decennierna. Handlingens rötter finns i Kafkas novell ”En läkare på landet”, förmedlad genom en berättelse av Karen Russell. Spännvidden sträcker sig från 1900-talets Prag till dagens avindustrialiserade amerikanska landsbygd.

Bakom verket står en internationell samproduktion initierad av Norrlandsoperans konstnärlige ledare Dan Turdén. Det amerikansk-kanadensiska radarparet Mazzoli och Vavrek, som snart ska synas på The Metropolitan Opera i New York, har svarat för musik respektive libretto. Även professorerna Mats G. Hansson och Susanne Lundin från Uppsala respektive Lunds universitet har deltagit i skaparprocessen – ett exempel på hur operavärlden allt oftare söker vetenskaplig förankring för samtida teman.

Norrlandsoperan, med säte i Umeå, är en av Sveriges främsta scener för opera och musikdramatik. Samproduktionen innebär en tydlig internationell positionering för huset. Regissören Tom Morris, känd för framgångar som ”War Horse” i London, är en återkommande samarbetspartner till Mazzoli och Vavrek. Att The Metropolitan Opera i New York, en av världens mest prestigefyllda operascener, snart sätter upp deras verk har ytterligare riktat uppmärksamhet mot Umeåproduktionen.

Handlingen utspelar sig i en liten amerikansk industristad. En karismatisk gestalt vid namn Lucky Mack, sjungen av barytonen Justin Austin, saluför magiska karusellhästar som en snabb lösning på befolkningens problem. Hästen kan läsas som ”horse”, det vill säga heroin. Den första ridturen ger eufori, men när effekten avtar är man fast. Så också byläkaren Theresa Hart, som porträtteras av mezzosopranen Daniela Mack. En orkestrerad fabriksvissla och exploderande musikaliska smärtsignaler ackompanjerar sångarna i takt med att beroendet växer.

Regissören Tom Morris har betonat vikten av att den nordiska premiären infaller samma helg som den svenska valdagen. Det går att ana drag av Donald Trump eller andra populistiska despoter i Lucky Macks saluförande av snabba lösningar. Operans kritik av läkemedelsindustrin, Big Pharma, är tydlig, och bakom den finns en bredare politisk ambition att skildra ett samhälle i sönderfall.

Mazzoli har velat att publiken ska uppleva drogruset inifrån. Musiken rymmer glissandoeffekter och instabila tonartsskiftningar, medan scenografen Rebecca Ringst och ljusdesignern Lucy Carter bygger en visuell värld med rikliga neon- och strobljuseffekter. Ensemblen håller hög klass med namn som Justin Austin, Daniela Mack, Susan Bullock och Sandra Bendrik. I första akten finns ett organiskt ögonblick när doktor Hart sjunger och gör pulserande rörelser med sin knarkhäst i samklang med dirigenten Jessica Cottis och Norrlandsoperans Symfoniorkester. Föreställningen pågår i två timmar och 25 minuter.

Men djupare än så går inte operan, enligt recensenten. Vavrek droppar antydningar om främlingsfientlighet och dyr amerikansk sjukvård, men lämnar frågan om vad smärtan i grunden beror på därhän. Mer oklar är närvaron av två sjungande hundar, gestaltade av Catriona Hewitson och Edward Jowle. Likaså rejvscenen, där Mazzoli på ett märkligt stolpigt sätt kombinerar orkester och förinspelad techno. Recensenten får en krypande känsla av att föreställningen velat vara ung och cool, med operasångare som inte längre är tonåringar men ändå ska gestalta tonåringar och därför pratsjunger uttryck som ”whatever” och ”fucked up”.

När de uppsprättade inälvorna dallrat klart i slutet vet recensenten fortfarande inte vad verket velat säga. Om man inte visste bättre skulle man kunna ana att en samtidsstressad operavärld själv önskat sig en galopperande kur.