Köpenhamnsbandets Iceage släpper sitt första album på fem år, ”For love of grace & the hereafter”, och visar upp en ny, mer tillgänglig sida av sitt tidigare kaotiska sound. Albumet kommer via kultbolaget Escho och innebär en intressant utveckling för bandet som en gång satte den danska huvudstaden på den internationella musikkartan.

Långt innan begreppet ”Köpenhamnssoundet” etablerades av musikjournalister och streamingplattformar hade Iceage redan gjort Köpenhamn till en city på kartan inom den internationella indierocken. Sedan debuten 2011 har den danska kvintetten skapat sig ett starkt rykte med sin mörka och kaotiska världsbild, filtrerad genom hardcore och postpunk. Kritikerkåren har varit generöst hyllande och en dedikerad fanskara har vuxit fram runt bandets unika uttryck.

Under de fem år som förflutit sedan Iceages senaste album har frontmannen Elias Rønnenfelt varit allt annat än overksam. Han har släppt tre soloalbum och ett dussintal singlar sedan 2024, vilket har hållit honom i strålkastarljuset. Hans soloalbum ”Speak daggers” från i fjol mottogs som en mycket positiv överraskning av kritiker och lyssnare. Albumet utmärkte sig genom sitt egensinniga, sneda uttryck och den anarkistiska inställningen till genregränser.

Rönnenfelt och Iceage är båda hemma på bolaget Escho, som de senaste åren etablerat sig som ett nav för Köpenhamns mest uppmärksammade akter. Förutom Iceage och Rönnenfelts soloprojekt huserar bolaget även artister som Smerz och Astrid Sonne, vilka alla bidrar till att forma en distinkt skandinavisk ljudbild som blivit internationellt efterfrågad.

Det nya albumet ”For love of grace & the hereafter” inleds lovande med spåret ”Ember”, som trots vissa stompiga inslag visar upp en mer melodiös sida än vad bandet tidigare präglats av. Låten har ett driv som ofta saknats hos den annars inåtvända och malande kvintetten. Samma tillgänglighet präglar singlarna ”Star” och ”Weak”, som båda representerar en tydlig förändring i bandets sound.

”Weak” kombinerar den påstådda enkelheten i klassisk punkrock à la Ramones ”Beat on the brat” med gnisslande, experimentella flöjtelement. ”Star” å andra sidan hade kunnat komma från brittiska indiedarlings som Arctic Monkeys eller The Kooks under deras kommersielt mest framgångsrika period. Det är en märkbar stilistisk förskjutning för ett band som tidigare hållit sig till mörkare och mer kompromisslösa uttryck.

På låtar som ”Lifetime” och ”Match head girl” möter lyssnaren ett mer indietralligt sound som i sina mest insmickrande stunder nästan för tankarna till svenska Sugarplum Fairy. Samtidigt finns där en släpig, störig energi som påminner om Madchesters gyllene era från början av nittiotalet, med sitt lätt psykedeliska och punddoftande uttryck.

Detta popinfluerade och tillgängliga soundet är nytt territorium för den kvintett som länge ansetts som en av de mer krångliga och intellektuella aktörerna inom sin genre. Det är delvis ett steg i en ny riktning, men samtidigt finns fortfarande det opolerade och monotona kvar i uttrycket. Denna kombination kan vara både intressant och utmanande att ta till sig, men kräver en koncentration från lyssnaren som ibland står i konflikt med både popen och punken som metod.

Att Iceage är svårplacerade och möjligen lite för smarta för sitt eget bästa passar väl in i den scen de varit med om att skapa. Escho-sfären präglas just av artistisk integritet och en vägran att göra det enkelt för sig. Men tolv år in i karriären har utvecklingen på scenen gått snabbt, och paradoxalt nog verkar bandet ha blivit omsprungna av sina egna kollegor, och till och med av sin egen frontmans soloprojekt.

Rönnenfelts soloarbeten har mötts med större entusiasm än Iceages nya material, vilket väcker frågan om bandformatet fortfarande är det bästa forumet för hans kreativitet. ”For love of grace & the hereafter” är på intet sätt ett dåligt album, men det känns som att Iceage befinner sig i något av ett ingenmansland mellan sina gamla fans och en ny, bredare publik.

Med sina starkaste spår som ”Match head girl” och ”Weak” visar albumet att bandet fortfarande kan skapa intressant musik. Men helheten känns splittrad mellan olika stilistiska ambitioner, och den tydliga visionen som tidigare präglat Iceages produktion saknas delvis här. Det återstår att se om denna nya riktning kommer att befästas på kommande album eller om bandet hittar tillbaka till sin mer kompromisslösa kärna.