Ariana Grandes nya album är habilt men tar inga risker

Ariana Grande släpper sitt åttonde studioalbum ”Petal” i en tid då mainstreampoppen präglas av stagnation och säkerhetstänkande. Trots att den 33-åriga amerikanska superstjärnan tillhör världens mest framgångsrika artister, saknar det nya albumet det mod och den nyskapande kraft som tidigare definierat genrens stora genombrott.

Bara två år har gått sedan förra fullängdaren ”Eternal sunshine”, och Grande befinner sig fortfarande mitt i den efterföljande turnén. Det nya albumet kommer i en period då artistens kalender varit fullmatad med andra åtaganden, inte minst hennes skådespelarkarriär. Under det senaste året har hon främst synts i rollen som Glinda i musikalfilmerna ”Wicked”, vilket gjort att ”Petal” bär tydliga drag av att vara ett mellanalbum snarare än ett fullödigt konstnärligt statement.

På produktionssidan har Grande gjort en tydlig förskjutning. Medan den svenske hitproducenten Max Martin fortfarande finns med i teamet, har han nu fått en mer perifer roll. I stället har Grande arbetat nästan uteslutande med en annan svensk musikskapare, Ilya Salmanzadeh. Hans produktion präglar albumet med sin karaktäristiska ljudbild av synthbaserade arrangemang, programmerade rytmer och Grandes sång i effektmättade lager-på-lager.

Musikaliskt sett sticker endast låten ”Bad thing (bunny hop)” ut från mallen, med sitt naiva indiedriv som påminner om Olivia Rodrigos sound. I övrigt är produktionen genomgående återhållen och kontrollerad. Grande har själv berättat att hon drivits av ilska under skrivprocessen, men denna känsla kanaliseras genom mjuka ljudstrukturer som bara antyder mörker snarare än att uttrycka det direkt. Det hörs i mollackorden i den Aaliyah-inspirerade låten ”Like I do”, och i hur en repetitiv slinga långsamt vecklar ut sig i slutet av den melankoliska ”Oh well”.

Tematiskt fortsätter Grande att balansera mellan det privata och det offentliga, något som blivit ett signum för hennes artisteri. Redan i första singeln ”Hate that I made you love me” uppstår frågan om vem hon egentligen vänder sig till – en före detta partner eller hela världen som betraktar henne. Denna dubbeltydighet återkommer genom albumet, inte minst i låtar som ”Like I do” där texten kan tolkas både som en kärleksförklaring och en kommentar på hennes relation till publiken.

Grande navigerar dessa glidningar mellan privatperson och offentlig persona med stor skicklighet. Men kombinationen av reflektioner över det moderna kändisskapets utmaningar och Salmanzadehs relativt anonyma popproduktion placerar ändå ”Petal” bekvämt inom ramen för vad andra megastjärnor levererar just nu. I låten ”Stay”, en välgjord midtempo-komposition, låter Grande faktiskt nästan identisk med Taylor Swift – en annan artist vars senaste skivsläpp uppvisat liknande tendenser mot det trygga och förutsägbara.

Det är just här som albumets centrala problem blir tydligt. ”Petal” är utan tvekan ett professionellt och välproducerat popalbum, med ett godkänt låtmaterial och en artist som ger precis tillräckligt av sig själv för att hålla fansen engagerade. Grande lyckas skapa musik som både väcker empati och erbjuder identifikationsmöjligheter för sina lyssnare.

Men albumet saknar den visionära kraft som historiskt kännetecknat popmusikens stora språng framåt. Från The Beatles revolution under sextiotalet, via Madonnas och Michael Jacksons omdefiniering av genren på åttio- och nittiotalet, till mer nutida exempel som Lady Gaga och Kanye West – kommersiell framgång har aldrig tidigare uteslutit kreativt nyskapande i samma utsträckning som idag. Det senaste exemplet på en artist som både omformat genren och nått massiv publik är förmodligen Bad Bunny, som redan under flera år varit en av världens mest strömmade artister.

I kontrast till dessa banbrytande exempel väljer Grande och många av hennes kollegor i toppen av musikindustrin just nu att köra säkert. ”Petal” stakar inte ut någon ny riktning för poppen, den spelar inte in några nya perspektiv eller idéer. I stället håller den sig inom ramarna för vad som är beprövat och bekant.

Det är möjligt att de globala kristiderna och den osäkra samtiden har drivit även de mest framgångsrika artisterna mot likriktningens trygga hörn. I en värld präglad av turbulens kan det förstås finnas en lockelse i att leverera det förväntade snarare än det utmanande. Men resultatet blir en mainstream som stagnerar, där även de största stjärnorna nöjer sig med att vara kompetenta snarare än banbrytande.

Ariana Grande har visat prov på både konstnärligt mod och kommersiell klokhet tidigare i karriären. ”Petal” representerar dock inte hennes starkaste stund, utan snarare en artist som tillfälligt valt säkerhet framför experiment. I det avseendet har hon för närvarande gott om sällskap bland sina kolleger i toppen av musikindustrin.