I den tionde sången av ”Odysséen” dyker ett märkligt ord upp som bara förekommer en enda gång i hela den antika litteraturen – ett så kallat hapax legomenon. Ordet är ”moly”, en mystisk växt som i mer än tvåtusen år har förbryllat både översättare och forskare. Varken John Pope, som översatte eposet till engelska på 1720-talet, eller Johann Heinrich Voss, som gjorde det till tyska 1806, kunde tyda dess exakta betydelse. I sin senaste svenska översättning följer Ingvar Björkeson dessa berömda föregångare och lämnar ordet orört.

När den grekiske hjälten Odysseus och hans besättning strandar på trollkvinnan Kirkes ö får han denna gåtfulla växt av guden Hermes. Enligt eposet är moly en ört som gudarna kan hantera men som är närmast omöjlig för vanliga dödliga att dra upp ur jorden. Den beskrivs ha en svart rot och en blomma vit som mjölk, men mer än så vet vi inte.

Växten får sin avgörande betydelse när Odysseus manskap beger sig till Kirkes palats, som ligger i en dalgång. Männen lockas dit av hennes förtrollande sång och serveras en dryck blandat av getost, honung och mjöl utrörd i vin. Men i blandningen har gudinnan också lagt onda örter som får dem att glömma sitt hemland. När de druckit ur sina bägare slår hon dem med sitt trollspö och stänger in dem i stior. Männen förvandlas till grisar – med svinskroppar, grymtande och hela den fula historien – men deras förståndet förblir mänskligt.

Denna ödesdigra förvandling innebär att männen, fångade i djurkroppar, förlorar sin längtan efter hemmet och allt de lämnat bakom sig. Deras drömmar om att återvända till hustrur, hem och härd ersätts av rent djuriskt begär. Det är ett öde som framställs som värre än en ren slakt – en existentiell förnedring där människan reduceras till sin lägsta natur.

Det är mot detta hot som Hermes gåva ska skydda. Om Odysseus äter moly innan han möter Kirke kan han inta hennes förgiftade dryck utan att påverkas. Mer än så – han kan till och med dela hennes säng med sin ”mandoms kraft” i behåll, utan att förvandlas eller förlora sin identitet och hemlängtan.

Det är knappast förvånande att botaniker genom århundradena har försökt identifiera denna märkliga växt. Homeros ger inga ledtrådar om var eller när den växer, bara beskrivningen av den svarta roten och den vita blomman. Flera forskare har pekat på snödroppen som en möjlig kandidat. Denna växt, med sin höga stängel och slokande vita blomma, växer i östra Medelhavsområdet och skulle kunna passa in på beskrivningen. Men snödroppen är inte särskilt svår att dra upp ur marken, vilket motsäger Homeros beskrivning.

Ett annat alternativ är svartlöken, en ört med en knölig, hårig rot som är betydligt svårare att lossa från jorden. Den växer också i samma geografiska område och skulle bättre stämma överens med eposets påstående om att växten är svår att hantera för vanliga dödliga.

Men som filologen Konrat Ziegler, verksam i Göttingen två generationer efter Voss, påpekade är alla sådana försök till identifiering i grund och botten meningslösa. Redan under renässansen började humanister försöka bestämma vad moly var för växt, och sedan dess har otaliga forskare ägnat sig åt samma uppgift. Ziegler menade att detta är lika utsiktslöst som att försöka lokalisera de sju dvärgarnas hus från Snövit – ett försök att hitta en konkret verklighet bakom mytologin.

Genom att låta ordet förbli oöversatt, som en främmande transkribering, understryker översättarna något väsentligt: endast gudarna – ”de eviga” – vet vad som egentligen betecknas. Det främmande substantivet bevarar mystiken och påminner om att vi ändliga varelser inte kan förstå allt i de antika texterna.

Berättelsen om Odysseus och Kirke handlar i grunden om självinsikt och mänsklig svaghet. Odysseus är den ende av männen som förstår sin egen sårbarhet. Genom att äta molyn kan han bestiga Kirkes ”präktiga läger” utan att förlora sig själv, utan att förvandlas till gris och utan att glömma sin längtan hem till Ithaka.

Budskapet är tydligt: även den smartaste och modigaste man behöver skydd mot sina egna svagheter. Utan molyn, helig eller ej, riskerar även den störste hjälte att förvandlas från människa till djur när han konfronteras med begär och förförelse. Det är en påminnelse om att självkännedom och ödmjukhet inför de egna begränsningarna kan vara det bästa skyddet mot att förlora sin mänsklighet.