Det akuta trummisbytet gör hennes spelning unik

Det skulle bli en kväll där indisk klassisk tradition möter nutida uttryck. Men när Anoushka Shankars trummis fastnade i transit på väg till Göteborg ändrades förutsättningarna i sista stund. Sitarspelerskan blev tvungen att snabbt hitta en ersättare. I stället för att ställa in eller genomföra en urvattnad version av konserten fick publiken något annat. Enligt Kajsa Haidl, som recenserade kvällen, adderade det oplanerade bytet ett extra lager av äkta nerv till den redan känslomättade musiken.

Anoushka Shankar är en av de internationellt mest namnkunniga sitarspelarna i dag. Hon föddes i London och växte upp delvis där, delvis i New Delhi, mitt emellan två musikvärldar. Fadern Ravi Shankar var den som under 1960-talet förde sitar in i västerlandets medvetande. Hans framträdanden på bland annat Monterey och Woodstock, och inte minst vänskapen med George Harrison i Beatles, gjorde att ett tidigare okänt instrument blev en symbol för musikaliskt utforskande. Anoushka började tidigt studera sitar för fadern och debuterade som tonåring. Sedan dess har hon gett ut en rad album, flera av dem Grammynominerade.

Men hon har inte stannat i den ortodoxt indiska traditionen. Hon har bland annat utforskat flamencon på skivan Traveller, arbetat med elektroniska ljudlandskap och samarbetat med symfoniorkestrar. Hon har också tagit in politiska frågor som flyktingskap och kvinnors rättigheter i sitt konstnärskap, och hon har samarbetat med artister som M.I.A., Sting och sin halvsyster Norah Jones. Den bredden gör henne till en brobyggare mellan musikvärldar som annars ofta hålls isär.

Att just trummisen föll bort är musikaliskt betydelsefullt. I sitarspel är rytmen aldrig bara ett komplement. Indisk klassisk musik bygger på avancerade rytmiska mönster och cykler där slagverket fungerar som en dialogpartner till soloinstrumentet. Trummisen ska inte bara hålla takten. Uppgiften är att svara på melodins fraser, utmana dem och ibland leda in dem i nya improvisationsbanor. Med en inhoppare som inte har övat med sitarspelaren kan den dialogen bli både stel och mer spänningsfylld.

Kajsa Haidl skriver att den oplanerade ersättningen gav konserten en särskild laddning. När något oväntat händer på en scen måste musikerna plötsligt lita till andra instinkter än vanligt. Öronen skärps, blickar byts, och även de minsta pauserna blir meningsbärande. Den spänningen går inte att öva fram. Den uppstår bara när framträdandet på riktigt står på spel. I stället för att bli ett störande avbrott blev ersättningen en bekräftelse på att levande musik alltid skapas i nuet.

Situationen i Göteborg är ett exempel på en realitet som turnerande artister kämpar med dagligen. Störningar i flygtrafiken, försenad utrustning, personalbrist och tullproblem kan slå ut noggrant planerade scheman. Sedan pandemin har problemen blivit alltmer påtagliga. Många arrangörer och bokare beskriver ett läge där logistiken blivit både dyrare och mindre förutsägbar. För ett enskilt framträdande kan det betyda att någon fastnar i transit. För en hel turné kan det innebära inställda spelningar och betydande inkomstbortfall. Att ställa om snabbt har därför blivit en allt viktigare färdighet.

Anoushka Shankar har byggt hela sin karriär på förmågan att röra sig mellan olika musikaliska rum. Hennes verk spänner från solositar och kammarmusik till popsamarbeten och soundtrack. Den som sett henne på scen vet att improvisationen alltid är närvarande. Det gör henne särskilt rustad att hantera oförutsedda händelser. Göteborgskonserten blev ytterligare ett bevis på att hennes konstnärskap inte enbart bygger på teknisk skicklighet utan också på en beredskap att möta det okända.

Enligt Haidl blev kvällen inte mindre värd för att något gick snett. Tvärtom. Den ofrivilliga förändringen bidrog till att göra framträdandet unikt. I en tid när allt fler konsertproduktioner är noga koreograferade, med uppbyggda scener och programmerade ljud, kan det oväntade fungera som en motvikt. Det påminner publiken om att musik i grunden är ett möte mellan människor. Det är inte perfektionen som skapar närvaro, utan viljan att våga.