Ilsken och rasande guidad tur genom Europas ruiner

Massturismen har blivit en av Europas mest omdebatterade samhällsfrågor. Nu kommer den nederländske författaren Ilja Leonard Pfeijffers roman ”Grand Hotel Europa” ut i svensk översättning. Boken, som översatts av Joakim Sundström och ges ut av Ersatz, är på 553 sidor. I en recension i DN Kultur skriver Jonas Thente att romanen handlar om ett döende Europa och att den är något av det sorgligaste han läst på länge. Han noterar att baksidestexten citerar en recensent som talar om ”oförbätterlig livsglädje”. Skadeglädje vore närmare sanningen, skriver Thente.

Pfeijffer är en hyllad nederländsk författare bosatt i Genua. Hans tidigare roman ”La Superba”, om staden, blev enligt Thente så uppskattad att den gav upphov till guidade turer – något som ironiskt nog ligger nära den nya romanens tema.

Berättaren i ”Grand Hotel Europa” är i det närmaste oskiljbar från författaren. Han är en framgångsrik nederländsk författare som efter ett havererat förhållande med en italiensk konstforskare och gallerist av adlig börd drar sig tillbaka till ett flagnande, anrikt hotell på en ospecificerad plats i norra Italien. Tillsammans med kvinnan har han arbetat med ett projekt för att återfinna en förlorad målning av Caravaggio. På hotellet finns en rad excentriska stamgäster och en uråldrig kvinna som aldrig visar sig.

Hotellet fungerar tydligt som en symbol för kontinenten. Den nye ägaren är kines och vill locka kinesiska turister med det han uppfattar som genuint europeiskt. Därför byts en oljemålning av Paganini ut mot ett fotografi med Paris-motiv. Den gamla kristallkronan ersätts med en pjäs från den österrikiska kristallkoncernen Swarovski. Det klassiska kinesiska terummet görs om till en brittisk pub. Resultatet är en pastisch på Europa, tillfälligt populär men i grunden tom.

Recensenten inleder med två brittiska exempel på turismens förödelse. I Sherwoodskogen i Nottinghamshire har den 800 till 1 200 år gamla Robin Hood-eken dött efter att besökare trampat sönder marken runt stammen. Vid en strand i Pembrokeshire i Wales har Harry Potter-fans lämnat stenar, kors och strumpor vid den plats där husalven Dobby begravs i en av filmerna. Mängden föremål blev så stor att en kraftledning nyligen fick ledas om – och den hotar nu i stället en bronsåldersgrav i närheten.

Exemplet Sixtinska kapellet i Vatikanen kommer enligt Thente från romanen. Kapellet skapades för att rymma en påvekonklav, men i dag trängs omkring 20 000 personer där varje dag, sex miljoner om året. En vakt ropar ”silenzio” med jämna mellanrum, främst för att hålla nere besökarnas utandningsluft. Thente skriver att takfreskerna ändå kommer att förstöras inom några decennier. Att stänga kapellet är inte möjligt, eftersom turisttrycket är för högt.

Den dystra grundsynen i romanen är tydlig. Europa beskrivs som den enda världsdel vars nationella stolthet vilar i det förflutna. I ett avsnitt i romanen får en turistchef i Amsterdam – en stad som i likhet med Venedig, Barcelona, Ibiza och Mallorca alltmer försöker värja sig mot massturismen – förklara hur populära turistorter faktiskt kan förlora på turismen. Inkomsterna går till utländska bolag, medan lokala myndigheter står för övervakning, städning och renoveringar. I romanen pekas plattformen Airbnb ut som en orsak till att bostäder försvinner från den ordinarie marknaden och lokalbefolkningen inte längre har någonstans att bo.

Thente uppmärksammar också romanens satiriska sida. I likhet med litteraturteoretikern Jonathan Cullers essä ”The semiotics of tourism” från 1988 skildrar Pfeijffer turister som ständigt försöker undvika andra turister. I en scen tävlar två nederländska turistpar om att uppleva det mest autentiska, vilket enligt Thente blir en drastisk illustration av hur jakten på äkthet i sig blir en turistisk ritual.

Sammanfattningsvis beskriver Thente romanen som en ursinnig och elegant blandning av apokalyptiska lokalskildringar, melankoli och självparodisk analys av postkapitalismens ritualer. Han lyfter särskilt fram en passage om den klassiska musikens åldrande publik som en bild av Europa: en kontinent som förlorar sig i minnet av ett kortvarigt men praktfullt förflutet. ”Grand Hotel Europa” är därmed mer än en berättelse om kärlek och förlust – det är ett tidsdokument över en kontinent i förfall.