Barbara Hannigan gör upp med den amerikanska drömmen

Kanadensisk sopran tar sig an den amerikanska drömmen i ny produktion

Den kanadensiska sopranen Barbara Hannigan har valt att rikta blicken mot sitt grannland USA i en ny produktion med titeln ”An american dream?”. Med sitt karakteristiska frågetecken i titeln signalerar verket en vilja att granska och ifrågasätta myten om den amerikanska drömmen. Men enligt Dagens Nyheters recensent Johanna Paulsson når produktionen aldrig upp till sina ambitioner.

Barbara Hannigan har under de senaste åren etablerat sig som en av de mest framstående och mångsidiga operaartisterna i vår tid. Den kanadensiska sopranen har gjort sig känd för att kombinera exceptionell sångteknik med dramatisk gestaltningsförmåga, och hon har även expanderat sin verksamhet till att omfatta dirigering. Hennes konstnärliga profil präglas av ett intresse för samtida musik och en vilja att utforska gränserna mellan olika konstformer.

I den aktuella produktionen vänder sig Hannigan mot USA, det land som geografiskt och kulturellt ligger närmast hennes hemland Kanada. Det är en tematik som känns särskilt relevant i dagens geopolitiska klimat, där frågor om amerikansk identitet, värderingar och den så kallade amerikanska drömmen står i centrum för en intensiv samhällsdebatt. Föreställningen verkar syfta till att öppna upp ett kritiskt samtal om dessa frågor genom konstens medel.

Titeln ”An american dream?” med sitt ifrågasättande frågetecken antyder en kritisk hållning. Den amerikanska drömmen – tanken att vem som helst kan uppnå framgång och välstånd genom hårt arbete, oavsett bakgrund – har länge varit en grundpelare i USA:s nationella självbild. Men myten har under senare år utsatts för allt mer granskning, i takt med att frågor om ojämlikhet, social rörlighet och systemiska orättvisor blivit alltmer framträdande i den offentliga debatten.

Enligt Johanna Paulssons recension i Dagens Nyheter lyckas dock produktionen inte leva upp till sina ambitioner om att föra ett djupare samtal om dessa komplexa frågor. I stället stannar föreställningen vid ytan och blir, som Paulsson formulerar det, aldrig mer än ”ett snyggt soundtrack”. Kritiken antyder att även om verket kan ha estetiska kvaliteter och musikaliskt mästerskap, saknar det det djup och den substans som skulle krävas för att verkligen belysa och problematisera tematiken på ett meningsfullt sätt.

Detta är en återkommande utmaning inom scenkonsten när konstnärer försöker ta sig an stora samhällsfrågor. Balansen mellan konstnärligt uttryck och innehållslig substans är svår att uppnå, och risken finns alltid att ambitionen att säga något viktigt resulterar i något som blir mer vackert än meningsfullt. I Barbara Hannigans fall verkar produktionen alltså ha hamnat i denna fälla, där den estetiska dimensionen dominerar på bekostnad av innehållet.

Det är värt att notera att Barbara Hannigan inte är ensam om att använda sin plattform för att kommentera samhällsfrågor. Inom operavärlden och den klassiska musikens sfär pågår sedan flera år en diskussion om hur konstformen kan förbli relevant och engagerad i samtidens frågor. Många konstnärer och institutioner söker nya vägar att relatera klassisk musik och opera till aktuella teman, från klimatkris till migration och identitetspolitik.

Trots den kritiska mottagandet av just denna produktion är Barbara Hannigans konstnärliga betydelse odiskutabel. Hon fortsätter att vara en av de mest intressanta och modiga rösterna inom sitt fält, och hennes vilja att ta sig an svåra och aktuella teman är i sig värdefull. Att alla försök inte lyckas fullt ut är en naturlig del av den konstnärliga processen, särskilt när man vågar ta risker och utforska nya territorier.

Produktionen illustrerar slutligen den pågående sökningen efter relevans och samtidsanknytning inom scenkonsten, samt de utmaningar som följer med att transformera politiska och samhälleliga frågeställningar till övertygande konst.