Under de senaste veckorna har debatten kring Sveriges public service-bolag och deras politiska opartiskhet återigen blossat upp. En diskussion som vid första anblick kan verka trivial, men som berör fundamentala frågor om mediernas roll i samhället och hur skattemedel används.

I centrum för diskussionen står begreppet ”public service” självt – ett begrepp som enligt Svenska Akademiens ordlista definieras som ”radio- och tv-utbud präglat av mångfald och kvalitet och utan bindningar till olika intressen och maktsfärer”. Begreppet är förhållandevis nytt i svenskan och har varit belagt sedan 1979, vilket sammanfaller med tiden då det svenska mediemonopolet började luckras upp.

Kritiken mot Sveriges Radio, Sveriges Television och Utbildningsradion kommer från både höger och vänster på den politiska skalan. Enligt en äldre undersökning som ofta citeras skulle Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna tillsammans få omkring 70 procent av rösterna om det hölls val bland medarbetarna på public service. Denna statistik har dock kritiserats från vänsterhåll som både missvisande och föråldrad.

Motreaktionen har inte låtit vänta på sig. Vänsterorienterade mediekritiker har i sin tur analyserat programutbud som SVT:s ”Agenda” och hävdar att dagens public service snarare har en tydlig högerlutning. Således fortsätter debatten i ett oavbrutet kretslopp av anklagelser och motanklagelser.

En central fråga i diskussionen är huruvida det överhuvudtaget är möjligt för journalister och medarbetare att lämna sina personliga åsikter, värderingar och övertygelser utanför redaktionen. Är det rimligt att förvänta sig total objektivitet, eller borde publiken istället utrustas med verktyg för kritisk mediekonsumtion?

Samtidigt växer kritiken mot själva termen ”public service”. Begreppet anses av vissa som föråldrat och missvisande, laddat med konnotationer till en svunnen tid av statlig mediemonopol och paternalistisk folkbildningsambition. Det engelska uttrycket kan också uppfattas som pretentiöst i en svensk kontext.

Ett alternativt namn som föreslagits är ”skattemedia” – ett begrepp som på ett mer transparent sätt skulle beskriva verksamhetens finansieringsmodell. Förespråkare menar att detta skulle kunna befria medarbetarna från den omöjliga balansakt som objektivitetsidealet innebär, samtidigt som det tydliggör för allmänheten hur verksamheten finansieras.

Trots kritiken finns det också många som lyfter fram public service-bolagens styrkor. SVT har exempelvis byggt upp ett omfattande dokumentärarkiv som utgör en kulturskatt, och programserier som ”Hundarna” har fått stor uppskattning från kritiker och publik. SR producerar dagligen kvalitetsjournalistik som når ut till stora delar av befolkningen.

Medarbetarna inom public service-bolagen kännetecknas ofta av ett starkt engagemang för sina uppdrag. De bär ett tungt ansvar för att leverera opartisk nyhetsrapportering och kulturproduktion av hög kvalitet, samtidigt som de måste parera kritik från alla håll på den politiska skalan.

Frågan om public service-mediernas politiska balans kommer sannolikt att fortsätta vara ett omdebatterat ämne i Sverige. I en tid när förtroendet för medier generellt sjunker och polariseringen ökar, blir diskussionen om hur den gemensamt finansierade medieplattformen ska fungera allt viktigare.

Det återstår att se om begreppet ”public service” kommer att bestå, eller om det med tiden ersätts av något som bättre speglar verksamhetens karaktär och uppdrag i det moderna mediesamhället. Oavsett vad man kallar det, står det klart att dessa institutioner fortsätter att spela en central roll i den svenska demokratin och samhällsdebatten.