Bengt Ohlsson: Valrörelsen 1976 handlade om löntagarfonder och socialism

Den 13 september 1976 var det sex dagar kvar till ett av de mest avgörande valen i svensk politisk historia. Socialdemokraterna hade suttit vid regeringsmakten sedan 1932, men opinionsläget pekade mot ett maktskifte. I Dagens Nyheters valspecial från den dagen fångas en valrörelse där ideologiska motsättningar om socialism, planekonomi och företagande stod i centrum.

I partiernas annonser var utrymmet blygsamt. Folkpartiledaren Per Ahlmark nöjde sig med en helsida under rubriken ”Detta menar vi med sociala reformer utan socialism”. Där listades tre punkter: rätten att få träffa samma läkare varje gång, kvinnors lika möjligheter som mäns och småföretagens möjlighet att överleva. Det mest tidsbundna i annonsen är Ahlmarks skrynkliga gabardinkostym, men innehållet visar också hur annorlunda den politiska retoriken lät för femtio år sedan.

Ahlmark var då 37 år och såg enligt samtida beskrivningar ut som en farbror i unga år. Efter valsegern blev han arbetsmarknadsminister och vice statsminister. Ett drygt år senare förlorade han en nära anhörig, hamnade i en djup depression, lämnade politiken och inledde i stället ett författarskap som bland annat omfattade en roman och tre diktsamlingar.

Störst utrymme i DN:s valspecial ägnades åt den forne centerledaren Gunnar Hedlund. Den 76-årige veteranen hade gått in i valrörelsen för att stödja sin efterträdare Thorbjörn Fälldin. Hedlund varnade för löntagarfonderna, det förslag som LO och Socialdemokraterna drev med syftet att omfördela ekonomisk makt från privata företagsägare till anställda. Hans varning var tydlig:

– Jag vill ingalunda beskylla ledande socialdemokrater för att önska frihetens undergång. Men jag har den uppfattningen att ett helt eller i stor omfattning förstatligat näringsliv kommer att ta kål på friheten vare sig man vill eller inte.

Löntagarfonderna blev en av valrörelsens hetaste frågor. Förslaget handlade om att delar av företagens vinster skulle fonderas i fackligt kontrollerade fonder, vilket skulle ge anställda större inflytande över näringslivet. Först på 1980-talet, efter att socialdemokraterna återvänt till regeringsmakten, sjösattes en urvattnad variant. Enligt DN-texten räckte det för att familjeägda storföretag som Ikea, Tetra Pak och H&M skulle flytta utomlands. Ikea växte senare till världens största möbelkoncern, Tetra Pak blev en global aktör inom förpackningsindustrin och H&M utvecklades till en av världens ledande modekedjor. De återvände, skriver texten, först när s-ledaren Ingvar Carlsson lovade att skrota löntagarfonderna.

På utlandssidorna i samma tidning fanns ett reportage från Östtyskland. Tord Johansson hade besökt Brigade 7 Oktober, en av de många enheter som ingick i DDR:s satsning på att bygga bort bostadsbristen. De fyrtio montörerna reste varannan vecka stommen till ett nytt femvåningshus. Målet var att alla invånare skulle ha en modern eller moderniserad bostad senast 1990. Verkligheten som skildrades var dock en annan: centralstyrda planer försvårade kontakterna med leverantörer, förseningar och felaktigheter uppstod, material och utrustning saknades och svinn förekom.

Reportaget gav en konkret bild av planekonomins brister. Vid årsskiften och andra redovisningstillfällen kunde byggen göras skenfärdiga för att genast göras om, enligt Johansson. Han beskrev också hur en nyligen befordrad kollega till byggnadsarbetarna skulle genomgå det obligatoriska året i partiskolan. ”Siktet är inställt uppåt”, skrev han.

Samma dag avslutade Olof Palme sin valturné i Borlänge. Han sammanfattade läget med orden:

– Aldrig har de borgerliga framstått som så splittrade i slutet av en valrörelse som denna gång.

Sex dagar senare förlorade socialdemokraterna regeringsmakten. Thorbjörn Fälldin kunde bilda en borgerlig trepartiregering, och därmed bröts den socialdemokratiska maktställning som varat i över fyra decennier.

DN:s valspecial från den 13 september 1976 är därför mer än en tidskapsel. Den visar hur nära den svenska debatten stod de stora ideologiska strömningar som präglade Europa under kalla kriget. DDR-reportaget fungerade som en påminnelse om vad planekonomi kunde innebära i praktiken, medan löntagarfondsdebatten handlade om framtidens ägande och företagande. Flera av de frågor som ställdes då fortsatte att forma svensk politik under decennier.