Bengt Ohlsson: Varför tycker alla att det är så dåligt att sätta barn i fängelse?

Sveriges gängkriminalitet tar nya vändningar – barnsoldater på hemmaplan

I länder som Sierra Leone, Tchad, Uganda och Somalia har rebellgrupper och regeringsstyrkor länge använt barnsoldater som rekryterats genom tvång eller hot. Dessa barn utnyttjas eftersom de är lätta att påverka, billiga att underhålla och paradoxalt nog ofta uppfattas som mer skrämmande av fienden på grund av deras oförutsägbarhet.

När dessa berättelser nådde omvärlden möttes de av stark avsky. Men nu står Sverige inför ett liknande fenomen, dock med en avgörande skillnad. De senaste åren har kriminella gäng i Sverige börjat använda barn för beställningsmord, och ökningen beskrivs som lavinartad.

Till skillnad från sina motsvarigheter i konfliktdrabbade länder behöver svenska gängledare inte använda hot eller våld för att rekrytera. Här anmäler sig barn frivilligt via krypterade meddelandetjänster som Signal för att utföra så kallade ”japp” – slanguttryck för mord – mot personer de aldrig träffat. Motivationen? Materiella ting som den senaste iPhone-modellen eller dyra kläder.

Denna utveckling har lett till att regeringen nu föreslår att sänka straffmyndighetsåldern från femton till tretton år. Förslaget har mötts av stark kritik från många håll, och debatten har intensifierats med argumentet att Sverige nu ”sätter barn i fängelse”.

Kritiker tycks dock inte lägga samma vikt vid att offren för dessa unga gärningsmän ofta också är barn. Det framhålls sällan att de fängslade trettonåringarna skulle få 90 procents straffrabatt, att lagen endast skulle gälla grova brott, eller att länder som Nederländerna och Belgien redan har en straffmyndighetsålder på tolv år, medan Storbritanniens gräns ligger på tio år.

Förslaget är dessutom tänkt som en tillfällig lösning under fem år, varefter straffmyndighetsåldern skulle återgå till femton år – en detalj som ofta förbises i debatten.

Motståndet mot förslaget verkar delvis handla om ordval och föreställningar. Begreppet ”barn i fängelse” framkallar bilder av unga människor inlåsta under omänskliga förhållanden, snarare än den verklighet förslaget syftar till: att avlägsna barn från kriminella miljöer och istället ge dem struktur, utbildningsstöd och psykologhjälp.

Ett återkommande argument i kritiken är att regeringen inte lyssnat på de ”tunga remissinstanser” som motsatt sig förslaget. Detta väcker frågor om det politiska systemets funktion. Om en demokratiskt vald regering alltid måste rätta sig efter remissinstansers åsikter, vad är då poängen med allmänna val? Skulle det inte vara mer effektivt att låta dessa instanser direkt styra landet?

Man kan också fråga sig vilka motiv remissinstanserna har när de motsätter sig förslaget. Handlar det om genuina invändningar baserade på forskning och erfarenhet, eller finns det en underliggande oro för ökad arbetsbelastning och ansvar?

Situationen påminner om ett föräldramöte där alla undviker ögonkontakt när frivilliga efterfrågas – ingen vill ta på sig ansvaret eller riskera att misslyckas. Det kan kännas säkrare att inte göra någonting alls eller att föreslå vaga ”andra åtgärder”.

Medan debatten fortgår om hur samhället bör hantera unga lagöverträdare, fortsätter den alarmerande utvecklingen där barn rekryteras till den organiserade brottsligheten. Frågan är om Sveriges rättssystem är rustat för att möta denna nya verklighet, eller om det krävs mer drastiska åtgärder för att skydda både de barn som riskerar att dras in i kriminalitet och deras potentiella offer.