Billie Eilishs konsertfilm skimrar som havet – med James Camerons hjälp

Svenska biografer får ett nytt storformat när den amerikanska popstjärnan Billie Eilish intar duken i 3D-konsertfilmen ”Hit me hard and soft: The tour”. Filmen, som är regisserad av både Eilish själv och Hollywoodveteranen James Cameron, dokumenterar den 24-åriga artistens framgångsrika turné.

Konsertfilmer har fått en renässans på biografer världen över under de senaste åren. Efter Taylor Swifts enorma framgångar med ”The eras tour”, som drog rekordpublik till biografer, är det nu Billie Eilishs tur att locka sin stora fanskara till biosalongerna.

Filmen inleds med tidsförskjutna bilder från riggningsarbetet vid Manchesterarenan Co-op Live. Det omfattande teamet bakom showen arbetar intensivt innan den ledigt klädda Eilish till slut dyker upp på scenen inuti en tv-flimrande vit kub. Därifrån inleder hon konserten med den energiska hitlåten ”Chihiro”.

Under filmens 114 minuter blandas scenframträdanden med bakomkulisserna-material och intervjusekvenser där Cameron agerar samtalspartner. Den erfarne regissören visar här en ovanligt tillbakadragen sida, och betonar att det är Eilishs show, trots att hans eget namn står överst i eftertexterna – en något motsägelsefull detalj.

Mötet mellan dessa två kreativa kraftpaket – Eilish och Cameron – är på många sätt överraskande. De framstår som oväntade samarbetspartners, men under filmens gång blir det tydligt att de delar flera egenskaper. Båda är starka arbetsledare med förmåga att styra stora team och skapa imponerande upplevelser för masspublik.

Konsertscenerna är filmade med en blandning av traditionella publikperspektiv och mer experimentella, subjektiva vinklar. Dock blir det snabbt uppenbart att filmens fokus ligger mindre på att återskapa den direkta konsertupplevelsen och mer på att visa det omfattande arbetet som ligger bakom produktionen.

Ett genomgående tema i filmen är färgsättningen. Eilish berättar i en intervjusekvens om hur varje låt har sin egen färgpalett, men i praktiken domineras det visuella uttrycket av olika nyanser av blått – från kylande stålblått till djupare havstoner. När Eilish framför sin genombrottshit ”Ocean eyes” smälter musik och visuella element samman i en gemensam estetisk vision som känns som ett direkt samarbete mellan henne och Cameron.

Trots filmmakaren Camerons imponerande meritlista, med storfilmer som ”Titanic” och ”Avatar”, är det svårt att se vad hans inblandning tillför till slutresultatet. Eilish framstår genomgående som en artist med full kontroll över sin vision och sitt artisteri. Detta gör att Camerons närvaro ibland känns som en onödig distraktion snarare än ett kreativt tillskott.

För Eilish-fans erbjuder filmen ett nära möte med artisten i ett format som de flesta inte får uppleva i verkligheten. Storskaliga scenshower, imponerande ljuseffekter och Eilishs särpräglade blandning av sovrumselectronica och sentimentala ballader kommer väl till sin rätt på den stora duken.

Jämfört med andra konsertfilmer som ”The last waltz” (1978), ”Stop making sense” (1984) eller fjolårets ”Renaissance: A film by Beyoncé” (2023) når dock ”Hit me hard and soft: The tour” inte riktigt samma konstnärliga höjder. Filmens splittrade fokus mellan koncept, arbetsprocess och musikframträdanden gör att helheten blir något mindre än summan av delarna.

För den växande trenden av konsertfilmer på bio representerar dock Eilishs bidrag ytterligare ett steg i riktningen att locka yngre publiker tillbaka till biografsalongerna – något som både filmbolag och biografägare ser som en positiv utveckling i en tid då strömningskulturen annars dominerar.