Birgitta Rubin: 30 års kris på Världskulturmuseerna måste lösas vettigt

I en akut krissituation har Statens museer för världskultur föreslagit stängning av två av tre Stockholmsmuseer, ett drastiskt beslut som väcker frågor om myndighetens långsiktiga planering och styrning. Förslaget kommer efter att Statens fastighetsverk aviserat en kraftig hyreshöjning på 57 procent för Etnografiska museet i Stockholm.

Det som många inte känner till är att krisen egentligen pågått i närmare 30 år. Redan vid bildandet av myndigheten 1996 fanns kritiska röster som varnade för konsekvenserna av sammanslagningen. Kritiken mot den nya myndighetsstrukturen var skarp – vissa kallade det en ”etnografisk pyttipanna” eller ”ett sammelsurium av kulturpolitik, socialpolitik och invandrarpolitik”.

Grundproblemet ligger i myndighetens konstruktion – en påtvingad sammanslagning av museer med helt olika inriktning och geografisk placering. Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet är i huvudsak konst- och arkeologiska institutioner, medan de etnografiska museerna har en annan karaktär. Avståndet mellan Stockholm och Göteborg har dessutom försvårat samordningen.

Världskulturmuseet i Göteborg, invigt 2004, fungerar mer som ett kulturhus med tematiska utställningar kring aktuella samhällsproblem. Detta arbetssätt har genererat kritik från vissa håll om att verksamheten blivit alltför politiserad med ett postkolonialt och normkritiskt perspektiv som enligt kritikerna riskerar att kväva den ursprungliga museiverksamheten.

En rapport från 2016 visade att Göteborgsmuseet ensamt förbrukade 42 procent av myndighetens samlade budget. Detta har lett till beskrivningar av Världskulturmuseet som ”gökungen” som tar resurser från Stockholmsinstitutionerna.

Under årens lopp har myndigheten utmärkts av interna spänningar, ständiga ekonomiska utmaningar och vikande publiksiffror. Dessutom har expertisen vid Stockholmsmuseerna gradvis minskat samtidigt som resurserna för publik verksamhet har krympt. Den toppstyrda organisationsmodellen har också inneburit att sakkunniga museichefer, som kunde ha försvarat sina respektive institutioners intressen, har försvunnit.

I det nya budgetunderlaget föreslås uppsägning av lokalerna för Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet. Myndigheten hävdar att detta visserligen kommer att medföra ”höga tillfälliga kostnader” under 2027 (totalt 22 miljoner kronor), men att ekonomin därefter ska kunna balanseras från och med 2028.

Kritiker menar att denna kalkyl är orealistisk. Den tar inte hänsyn till kostnader för att hitta nya, säkra och prisvärda lokaler i Stockholm utan att hamna i stadens utkanter. Om Etnografiskas lokaler på Djurgården ska rymma föremål och personal från ytterligare två museer krävs omfattande om- och tillbyggnad.

En utredning från 2021 beräknade kostnaden för en sådan samlokalisering till närmare 343 miljoner kronor, och det var innan inflationen slog till med full kraft. Dessutom uppskattades produktionstiden för projektet till sex-sju år, vilket skulle innebära ytterligare ett långt uppehåll i museiverksamheten.

Det som gör situationen särskilt frustrerande är att myndigheten aldrig fått någon tydlig vägledning från politiskt håll gällande lokalfrågan. I Kulturarvspropositionen från 2017 konstaterades endast att regeringen ”inte tar ställning till vilka lokaler verksamheten ska bedrivas i”.

Den föreslagna flyttkarusellen riskerar att ytterligare utmatta en redan hårt pressad personalstyrka. Detta sker i en tid då museernas samlingar, som innehåller föremål från många av världens konfliktområden, skulle kunna bidra till ökad förståelse för dagens komplexa globala utmaningar.

Frågan många ställer sig är varför ingen ansvarig vågar erkänna det grundläggande problemet – att myndighetskonstruktionen med olika typer av museer på skilda orter från början var misslyckad och att Fastighetsverkets hyresmodell är ohållbar för kulturinstitutioner. I stället för att hantera dessa fundamentala problem fortsätter kortsiktiga lösningar att presenteras, medan museernas egentliga uppgift – att berätta viktiga historier och skapa meningsfulla möten med kulturarv – hamnar i skymundan.