Sanna: Ingen som snackar ryska blir min kompis, säger chauffören

I Ukraina pågår en språkdebatt som berör både identitet och patriotism. För många ukrainare har valet mellan ryska och ukrainska blivit en fråga om lojalitet, särskilt efter Rysslands fullskaliga invasion 2022 och de tidigare händelserna på Krimhalvön 2014.

Under en resa genom Ukraina med en chaufför från landets västra delar blir språkfrågan tydlig. Chauffören hyser ingen sympati för ukrainare som fortsätter att tala ryska. ”Jag är förstås alltid artig,” förklarar han, ”men ingen som snackar ryska blir min kompis.” Hans kroppsspråk avslöjar en djup övertygelse när hans händer hårdnar runt ratten.

Chauffören drömmer om att skapa en friluftsanläggning för veteraner i de karpatiska bergen. Affärsidén är enkel men symbolisk för dagens Ukraina: militärer ska bo gratis medan vanliga turister betalar. Han har redan hittat en passande markbit för projektet.

Under de långa bilresorna mellan städerna framkommer olika perspektiv på språkfrågan. Fotografen i sällskapet kommer från östra Ukraina där många familjer traditionellt talat ryska. Efter Majdanprotesterna 2013-2014 beslutade hon sig för att byta till ukrainska och uppmanade sina föräldrar att göra detsamma.

Hennes far vägrade bestämt. Han ansåg att hans patriotism för Ukraina inte definieras av vilket språk han använder – en uppfattning som delas av många äldre östukrainare. Modern däremot, som arbetar som frisör, har gradvis övergått till ukrainska allteftersom kriget fortsatt, även om hon ibland talar ryska med kunder eller använder ”surzjuk” – en blandning av ukrainska med ryska inslag.

Vid fronten är språksituationen ännu mer komplex. Där används ofta ukrainska i officiella sammanhang medan ryska används informellt mellan soldater. Detta har även en taktisk dimension – det förvirrar ibland de ryska styrkorna som har svårt att identifiera vem som är vem i kommunikationen.

När fotografen datade en militärbefäl från Donetsk i östra Ukraina, ställde hon ett tydligt krav: han måste tala ukrainska om relationen skulle fortsätta. Till skillnad från hennes mor övergick befälet till att tala ”kliniskt ren ukrainska” – en demonstration av både anpassningsförmåga och kanske även en slags trotsig perfektion.

Attityden till språkbytet skiljer sig mellan generationer. Chauffören visar viss förståelse för äldre personer som har svårt att byta språk, men när det påpekas att fotografens far bara är 60 år och knappast kan betraktas som särskilt gammal, väljer han att inte kommentera vidare.

I städerna syns tecken på den pågående språkförändringen. På en skylt i Kiev 2023 står det ”Ukrainska, de frias språk” – en tydlig markering i den pågående identitetsprocessen som Ukraina genomgår.

Det vidsträckta landskapet mellan Kiev och Lviv blir en symbolisk bakgrund för dessa samtal, där språkfrågan visar sig ha ”fler lager än en ukrainsk napoleontårta”. För många ukrainare handlar valet av språk inte längre bara om kommunikation utan om en markering av nationell identitet och motstånd mot rysk kulturell dominans.

Denna språkliga omvälvning pågår parallellt med kriget och är en del av den större identitetskamp som Ukraina genomgår – ett försök att definiera sig själv inte bara militärt och politiskt, utan även kulturellt, separerat från det ryska inflytande som historiskt präglat delar av landet.